262 brukade närvara vid de första och de sista uppbördsstämmorna och om de skötte debiteringen ordentligt »emedan sådant på en tid förut kommit ur bruk»."** Något svar från landskontoret har tyvärr inte återfunnits. Pagander hade vidare funnit att stora delar av uppbörden - ibland huvuddelen - krävdes in utanför de ordinarie uppbördsstämmorna, varmed också länsmän och fjärdingsmän varit sysselsatta. Därigenom blev häradsskrivarens kontroll över uppbörden svår att upprätthålla. »Hwaraf händer, at fogdarne äga ett obehindrat tillfälle, at til egne winglerier, tid efter annan nyttja anseenliga penningsummor». »Vingla» betyder att genom ständigt nya lån förhindra konkurs, och även att låna pengar mot låg ränta och utlåna mot högre.Pagander hade också funnit att fogdarna och skattebetalarna utnyttjade Hindersmässan i Örebro och Fastinget i Kristinehamn som uppbördsmöten. Bruksägarna, som särskilt omnämns, sparade in resorna till uppbördsstämmorna. Även här var problemet att häradsskrivarna inte underrättades. Pagander fann problemet allmänt och föreslog att häradsskrivarna borde få del av fogdarnas anslagna resepengar. Denna löpande uppbörd liknar den uppbördspraxis som vuxit frami Skåne redan under 1600-talets slut. Särskild uppmärksamhet kom Liljestråle och hans medhjälpare att ägna de omfattande restantierna och balanserna. Någon sammanställning över situationen i hela länet finns inte bevarad i justitiekanslerns handlingar, men de flesta fögderier omnämns, dock utan att någon ordentlig skillnad görs mellan restantier och proprie balanser. Här finns ingen anledning att gå in på de olika fögderierna i detalj. I Västernärke var balanserna vid detta tillfälle små. De 580 dsm som omtalas var restantier för vilka Flodman begärt handräckning hos fogdarna i Leke och Karlskoga samt Östernärkes fögderier. Pagander hade redan 1772 påpekat att handräckningen borde ha skett snabbare. Vid granskningen av kronofogde Collins balans i Östersysslet hade framkommit att länsmännen haft mycket stora uppbördsbelopp om hand (ca 9.000 dsm) och att deras inbetalningar drog ut långt på tiden. Collin hade ägnat sig åt vidlyftiga affärer med skattemedlen. Han hade köpt Stöpafors bruk i Fryksdals härad som han dock tvingades sälja i slutet av 1760-talet eftersom konjunkturen för järnet då var dålig, och kursfallet på dalern ledde till mycket stora förluster. Pagander hade redan undersökt balansen 1771, somhan fann uppgå till över 100.000 dsm, varefter Collin flytt till utlandet. Först efter Kungl. Majts löfte omfri lejd kom han tillbaka. Han erbjöd sig att via en kyrkoherde och en brukspatron att betala 36.000 dsm under villkor att han återfick tjänsten och slapp böter. Kammarrevisionen ställde sig dock kallsinnig och dömde honom till hängning, vilket han dock klarade sig från genomsitt lejdbrev."’' Vid sina restrannsakningar i Närke och Värmland fann Pagander och Spaldencreutz att restlängderna ofta inte upprättades på föreskrivet sätt. Redan efter den andra uppbördsstämman fick länsmännen längderna för att starta indrivningen, trots att en tredje särskild reststämma skulle hållas. Generellt
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=