261 mogen hade klagat över olagliga avgifter, vilket landskamreren uppgav inte vara fallet/^ Av stort intresse är justitiekanslerns funderingar och propåer angående bevillningstaxeringen som han menade fungerade mycket illa. Största delen av kronans skatteintäkter bestod nu av bevillningar framhöll Liljestråle, som var en ovanligt kompetent person att bedöma en sådan sak. Sedan 1756 skulle taxeringsmötena med ståndsrepresentanter, ombud från länsstyrelsen, samt häradshövding, hållas häradsvis.'*'* Bevillningsförordningen talade inte uttryckligen omatt taxeringen skulle äga rumvid tingen, men så har man i praktiken uppenbarligen gjort. Eftersomendast två ting hölls inomlänets domsagor och vintertinget ofta inföll sent på våren innebar detta att bevillningstaxeringen blev starkt försenad. Dessutomvar det svårt att få representanter för de olika stånden att ställa upp och för länsstyrelsen blev det mycket extraarbete. Varför det var problem med att rekrytera ståndsrepresentanterna (och för vilka stånd) säger Liljestråle dessvärre inget om. Justitiekanslern hade funnit att resultatet blev att »upbörds boken kan . . . aldrig complett utgifwas, ty innan taxeringarne äro förbi . . . skulle then föreskrefne tiden til upbörd wara till ända lupen». Det kunde hända att uppbördsboken var helt klar först i juli, vilket innebar ett halvt års försening. Uppenbarligen hade formerna för uppbörden börjat komma i otakt med de faktiska skatterna på 1770-talet. Ur allmogens synvinkel borde detta ha varit en fördel eftersom de fick anstånd med bevillningen några månader. Justitiekanslern förespråkade att det tidigare taxeringssättet länsvis skulle återinföras."^^ Kungl. Majt beslutade redan hösten 1773 att bevillningstaxeringen i Örebro län skulle få återgå till det gamla med ett gemensamt taxeringsmöte för hela länet, som skulle hållas på landskansliet i januari."*^ Även kamrer Pagander hade vid sina restrannsakningar 1772 funnit flera tecken på att uppbörden inte tillgick efter bestämmelserna."*^ För att spara arbete gjorde häradsskrivarna särskilda uppbördslängder för de ordinarie räntorna och kronotiondena. Som vi sett ovan skedde detta närmast av nödtvång eftersom bevillningstaxeringarna drog ut så på tiden. Pagander menade att all debitering skulle föras till uppbördsboken. Att arbetet med beräkningen av hemmansbrukens delar av de ordinarie räntorna blev för omfattande, som häradsskrivarna uppgav, höll inte, menade Pagander vidare: »Ty med samma skähl som fogden håller sig till hwarje åbo efter touren wid hemmanet för hela summan, kan han ock för honom antekna debet för hela gården uti upbörds boken som således med quittence blifwer aldeles öfwerens stämmande». Talet om »touren wid hemmanet» är intressant, eftersom det tyder på att praxis var att en bonde varje år stått antecknad för hela beloppet av de ordinarie räntorna. Vad varje enskild bonde på ett jordebokshemman betalade lade sig fogden inte i. Justitiekanslern hade också intresserat sig för debiteringen vid sin genomgång på landskontoret. Han frågade särskilt efter om häradsskrivarna
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=