260 t.o.m. skrivit ett »projet» till förbättrad kontroll över uppbörden. När kammarkollegiet på hösten 1772 begärde uppgifter från samtliga län omdet allmänna tillståndet, framhöll landskontoret att uppbörden i allmänhet var under kontroll, »men i the fögderier ther uselheten bland folket . . . the sidstförflutne misswäxtåren warit mäst beklagansvärd, har större restantier ei kunnat undwikas».^* Som vi strax skall se var de fögderier och städer i minoritet där uppbörden fungerade väl. Att landshövding Hamilton hade aktiverats av justitiekanslerns besök framgår av det brev han i februari 1773 lät utgå från Karlstad till kronofogdarna i hela länet utom Närkedelen. »För att betaga de oblida rykten Kongl. Maijts embetsmän och betjente öfwergår» kallade han dem till ett möte på landskansliet. Något datum utsattes inte och det är troligt att mötet aldrig kom till stånd. Diarier och journaler skulle granskas. Alla berörda länsmän skulle också delta liksom fjärdingsmän som anlitades för exekutioner. Däremot höll landshövdingen på egen hand möten i de tre värmlandsfögderierna med kronobetjäningen om »exekutionswärket».^^ Liljestråles förrättningar i länet framgår av karta 7:3. Från hans besök vid landskansliet har varken frågor eller protokoll återfunnits, men inget tyder på att några missförhållanden inom förvaltningen skulle ha kommit fram där. Desto mer av detta komi dagen vid förhören med landskamrer Stilman. Av de totalt 55 frågor som landskontoret hade att besvara framgår tydligt att Liljestråle var välinformerad. Problemen rörde dels förhållandena på lokal nivå, dels inom länsstyrelsen. Sakområdena behandlas här var för sig: bevillningstaxeringen, uppbörden, restantier, balanser och exekutioner. Efter detta ägnas undersökningen av kronofogdarna Mozelius d.ä.:s och d.y.:s förvaltning en separat behandling; sist tas landshövding Hamiltons egna försyndelser upp. Låt oss dock först granska de få klagomål från allmogen somjustitiekanslern mottog under sin vistelse i länet. Endast 27 brev från privatpersoner är noterade i justitiekanslerns diarium, varav flertalet inte är från allmogen. Sjutton brev rörde direkt eller indirekt klagomål mot ämbetsmän; tre av dessa rörde en person: expeditionsfogden Johan Vennersten i Mellansysslets fögderi.Att Liljestråle mottog så få brev hänger säkerligen samman med att utgångspunkten för resorna var en annan än 1748-53. Ingenting tyder på att Liljestråle hade uppmanat allmogen att komma in med klagomål över ämbetsmännen. Att han mte träffade allmogen annat än under två restrannsakningar under slutet av vistelsen i länet, torde ha bidragit till de få breven. Pagander och Spaldencreutz mottog betecknande nog flera klagomål från allmogen vid sina restrannsakningar i Nora och Lindes fögderi (dessa är inräknade i ovannämnda 27 suppliker).'*’ Liljestråle ställde aldrig någon direkt fråga om klagomål mot ämbetsmän till länsstyrelsen, men han hörde sig för om all-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=