255 hos landshövding Rothlieb i Växjö 24-31 juli 1751. Mycket talar emellertid för att utfallet av Växjöbesöket har större generell giltighet än den idylliska bilden från flera av de övriga länen. Gerdesschöld gjorde nämligen så att han efter en dag vid landskansliet tog med sig landsfiskalen och for till Urshults socken, där han höll ett möte med allmogen. Ingenting framkommer varför just Urshult besöktes. Lastad med klagomål återkom han till landskansliet och kunde nu ställa helt andra frågor än han brukade göra vid sina besök. Totalt rörde det sig om 22 konkreta anmärkningar mot olika ämbetsmän. Betecknande nog tog genomgången hela fem dagar i anspråk. Normalt klarade han annars av sin frågelista på en dag. Till ’räfsten’ var samtliga kronofogdar i länet, en mantalskommissarie och ’käranden’ från allmogen kallade. Utan att framföra några konkreta klagomål inskärpte justitiekanslern för fogdarna Bergius, Hagelsten och Kempfer att de noggrant måste kontrollera länsmännens förehavanden, särskilt med tonvikt på olagliga avgifter och skjutsens fördelning. Gerdesschöld påminde dem också om att domar och utslag skulle verkställas så snart sommöjligt. Nio av de klagomål från allmogen Gerdesschöld valde att framföra rörde olagliga avgifter som fogdarna pålagt bönderna för att stoppa i egen ficka. Kronofogde Lagerwall gjorde sig här särskilt bemärkt med femanmärkningar. Justitiekanslern hade hört påståenden om att fogdarna tvingat allmogen att erlägga särskilda avgifter vid lösningen i pengar av kronotiondespannmål. Landshövdingen tillstod sig ha hört rykten, men han hade inte fått in några klagomål. De närvarande kronofogdarna sade sig vara alldeles ovetande om saken och frågan stannade vid detta. En särskild grupp av ärenden, där det också förekom anklagelser om att kronofogdar tagit ut ’egna’ avgifter, rörde kronoböndernas besittningsskydd och frågor omskatteköp. Hela sju sådana fall behandlades och de upptar större delen av protokollet från Växjöbesöket. För att bli lämnade i fred hade åborna tvingats att betala olagliga ’städselpengar’ till fogdarna. Det enda fall landshövdingen kände till var regementsskrivaren Hadders anmälan mot kronofogdarna Hagelsten och Lagerwall som utreddes av landsfiskalen. Fogdarna nekade till anklagelsen. Justitiekanslern visade sig dock vara bättre insatt i ärendet än landshövdingen, eftersom han fått höra att Hadders hade tagit tillbaka sin anmälan och att bönderna i Urshult hade fått tillbaka de pengar Lagerwall mottagit av dem. Bönderna kunde också visa )ustitiekanslern de papper som Lagerwall hade tagit betalt för. Lagerwalls nekande måste i ljuset av de uppgifter som Gerdesschöld kunde lägga fram ha varit mycket komprometterande. Den allmänt oinformerade landshövding Rothlieb uttryckte sin bedrövelse, särskilt som han tidigare hade varnat fogdarna för att missköta sina ämbeten — »i synnerhet kronofogden Lagerwall». Justitiekanslern hade fått höra, att fogdarna för att göra skattevärderingar inför skatteköp hade fordrat ersättning som var högre än värderingssummorna.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=