253 tag för att utreda och stävja uppbördsmännens balanser. De generella reglerna omformades till lokala förbud. Bland annat skall landshövdingen ha förbjudit uppbördsmännen att befatta sig med ett nytt års uppbörd innan de redovisat för föregående år. Landshövding Falkenberg i Mariestad misstänkte att »på somlige ställen rest- och afkortningslängderne ej så noga, som angelägenheten fordrade . . . blifwa examinerade». De restskyldiga var frånvarande och rannsakningarna gjordes på tingets sista dag, då en stor del av tingsmenigheten redan hade rest hem. Landshövdingen trodde att fogdarna förde in anmärkningarna redan före tinget, »som tilhörde häradsrätten at författa . . . hwarigenom ändamålet til kronans rätts bewakande icke blefwo wunnit». Problemet var inte bara kronans, somvi skall se nedan, utan också en fråga omrättssäkerhet för de fattigaste som uppfördes i längderna. Landshövdingen föreslog att rannsakningarna skulle göras första dagen på vintertinget. Justitiekanslern inskärpte för honom att kronofogdarna måste vara på plats vid rannsakningen. Brister rörancfe kvittensböckerna togs upp av landshövdingarna i Kopparbergs, Skaraborgs och Västmanlands län. Falkenberg hade vid en jordrannsakning 1749 funnit att »allmogen och flera inwånare» helt saknade kvittensböcker. Av redogörelsen tycks det som om kvittensböckerna skulle ha vara en nyhet för allmogen: »så hafwa sådane blifwit inrättade, och så wäl til underwisning för allmogen frammanföre tydehgen mfört tiden enär hwar och en ränta . . . bör erläggas, somoch til warning för kronobetiente at wid upbörden sig redeligen förhålla». Wennerstedt i Falun »gaf ock tilkänna, at hittils icke warit så almänt ... at inwånarnes quittence böcker bhfwit debiterade». Kvittensböckerna var ur allmogens synvinkel centrala: häri skulle debiteringar och kvitteringar noteras. Men praxis tycks dock ha legat långt från förordningarnas värld. Det mest anmärkningsvärda är att den allmoge som på riksdagar och i andra sammanhang slogs för en förbättrad kontroll över uppbörden på lokal nivå inte brydde sig om att hålla sig med kvittensböcker. Förklaringen kan vara att möjligheten att få häradsskrivarens debiteringar införda i praktiken var en chimär - häradsskrivaren hann kanske helt enkelt mte med att debitera tusentals kvittensböcker — och kvittensböckerna blev därför ointresSanta. De lokala missförhållandena är iögonfallande med tanke på att centralmakten länge hade uppmärksammat kontrollen över kvittensböckerna. Sammanfattningsvis kan konstateras att landshövdingarna i några län själva varit medvetna omvissa brister, men de flesta verkar ha haft bristande information eller intresse. Deras viktigaste kunskapskällor - kronofogdarna - var samtidigt de tjänstemän som de hade störst anledning att hålla ett öga på. Fogdar, häradssknvare och länsmän var alla utsatta för landshövdingarnas missnöje. Fogdarnas och häradsskrivarnas förs\ ndelser hängde samman med uppbörden. Klagomålen rörde främst tre saker: allmogens kvittensböcker, restrannsakningarna och fogdarnas proprie balanser.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=