251 och hade därför i januari 1751 låtit utfärda ett cirkulärbrev. Samma problem fanns i Skaraborgs och Södermanlands län. 1 det senare länet hade landshövding Fleetwood suspenderat en länsman som hade behållit medel för egen del efter utmätning i ett privat mål. I Västmanland fann justitiekanslern själv dessa missförhållanden. Landshövdingarnas klagomål tyder på att länsstyrelsens uppsikt över länsmännens exekution av domar och utslag inte fungerade. Den troligaste orsaken var fogdarnas dåliga kontroll över länsmännen och deras bristande rapportering till landshövdingarna. Vid justitiekanslerns besök på tinget i Grangärde 18/2 1751, då också landshövding Wennerstedt deltog, riktade två ståndspersoner och en bonde en rad anklagelser mot en länsman Rundberg. Rundberg tog bl.a. mycket god tid på sig vid exekutionerna. Han skall även ha fifflat med auktionsmedlen efter försäljning av utmätt egendom. Bonden klagade över att han efter förrättad auktion inte hade fått se auktionshstan och vilka priser som hade getts »at theraf ärfara huru wida auctionspriset och summan stigit öfwer eller under, hwad han war skyldig». Även landshövdingen hade klagomål på länsmannens bristande nit - Rundberg hade underlåtit att kräva tillbaka det ’lån’ som allmogen hade tvingat fram av kyrkans medel under Dalupproret.Att länsmannen inte tagit itu med denna uppgift är förståeligt. Just i Dalarna hade länsmännen en mellanställning och under Dalupproret hade de ibland fungerat direkt som lokalsamhällets talesmän. Landsfiskalen fick i uppdrag att åtala länsmannen och redan innan Gerdesschöld återkom till Stockholm hacfe Rundberg avskedats. Wennerstedt uttryckte sm allmänna besvikelse över länsmännen och ville ha befogenhet att s)älv avskeda odugliga länsmän utan att behöva vänta på domstolsutslag. Han trodde att om han »ägde fria händer öfwer länsmännen . . . skulle [det] hafwa mera fruktan med sig, än at gå domstolarne igenom». Uppenbarligen har länsmännen, trots att deras konstitutorial formellt sett gav landshövdingen rätt att avskeda dem, åtnjutit ett större anställningsskydd, eftersom Wennerstedt var bunden av domstolsutslag. (Fallet med far och son Lind i Gagnef stöder denna tolkning.) Att landshövdingarna var missnöjda med länsmännen torde hänga samman med länsmännens mellanställning i många län. Länsmännen kunde framträda som företrädare för lokalsamhället, och länsmanssysslan kan även ha haft drag av menighetsbestyr. Justitiekanslern ägnade stor uppmärksamhet åt exekutionsfrågorna i sin redogörelse till råd och riksdag. Han var mycket bekymrad över situationen. Gerdesschöld skriver att det »har ofta kunnat hända, at kronofogden länge nog behållit domarna hos sig» och »sedan en del kronofogdar blifwit mer storgode, än tilförene, remittera the åter samma domar och utslag till länsmännen». Här kunde domstolsutslagen sedan bli liggande i månader om länsmännen »warit uti förstånd med parterne, eller längre ifrån residencet boende». Han menar
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=