245 Den valda infallsvinkeln gör att allmogens klagomål mot ämbetsmännen stär i centrum. Av största intresse är också den information sompä annat sätt kom framunder resorna och somantyder missförhållanden inomden lokala förvaltningen. Med begreppet ’missförhållande’ menar jag här avvikelser frän regelverket som torde ha varit till skada för allmogen. Missförhållanden kan ha drabbat skilda grupper av allmogen pä olika sätt. Där sä är relevant uppmärksammas detta i analysen. En central fråga är innehållet i klagomålen och missförhållandena och mot vilka de förra riktades. Vem som framförde klagomålen eller påtalade missförhållandena är av stort intresse eftersom man kan misstänka att landshövdingarna hade andra preferenser än allmogen. Omständigheterna kring justitiekanslerns inspektioner måste noggrant undersökas för att se om de kan ha påverkat utfallen av besöken. I justitiekanslerns berättelser efter resorna 1750—53 framkommer att han endast i vissa län hade möjligheter att skaffa sig förhandsinformation om de lokala förhållandena. I andra län, där allt tycks ha varit frid och frö)d, är protokollen från inspektionerna stereotypa med korrekta svar på alla frågor. Man kan därför på goda grunder misstänka att utfallet av inspektionerna hänger samman med omjustitiekanslern själv hade mö)lighet att träffa allmogen eller haft andra förhandskunskaper. Samma misstanke bör prövas för resorna 1773-74. De tillkomvisserligen på Initiativ av Gustav III, somville stärka sin kontroll över förvaltningen, och kontakterna med allmogen tycks ha varit mindre omfattande. Efterräkningarna för de utpekade ämbetsmännen säger mycket om centralmaktens toleransnivå mot ämbetsmissbruk. Hur skall slutligen de nådda resultaten tolkas i ett större sammanhang? Hur representativa var de framkomna missförhållandena? Säger de något om det normala förhållandet mellan allmoge och lokala ämbetsmän? Vilket grepp hade centralmakten över sina ämbetsmän och därmed indirekt över sina undersåtar? Ger resultaten av undersökningen oss ytterligare empiriska belägg för en inplacering av den svenska lokala förvaltningen under 1700-talet mellan de weberska idealtyperna för en rationell byråkrati och en ståndspräglad förvaltning? Kapitlet är delat i två avdelningar. Först behandlas justitiekansler Johan Gerdesschölds resor 1748-53: efter en granskning av tillkomsten ges en översikt över resornas omfattning och utsträckning. Därefter analyseras resorna i de olika länen. Den andra avdelningen tar uppJoachim Liljestråles resor 1773-74. Först behandlas besöket i Örebro län eftersom detta är ett av avhandlingens undersökningsområden. Därefter granskas kronofogde Ingman i Älvsborgs län som visade upp en detaljrik provkarta på ämbetsfiffel. Dessa två delar ställs sedan mot de allmänna intryck Liljestråle fick under sina resor. Trådarna knyts samman i avsnitt 7.4.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=