244 gar». Ämbetsmännens straffansvar slogs fast i missgärningsbalken 44:2: »Vilken Konungens ämbetsman, hög eller låg, som själv, eller genom andra, intalar eller förleder undersåtarna till något sammanskott, kostnad, utgift eller arbete; rätte upp skadan, miste ämbetet, och böte tvåhundra daler. Tager han sådant emot, då det, såsom av fri vilja, bjudes, böte hundra daler, och give åter det han tog». I praktiken kan den rättsliga vägen ha varit tämligen illusorisk. Flera skäl torde ha avhållit allmogen från att lagsöka sina ämbetsmän: höga kostnader (särskilt för att överklaga), mycket stränga beviskrav, risk för trakasserier från ämbetsmännen samt åtal för grundlös beskyllning. Att försöka hitta sådana fall i tingsprotokollen vore mycket tidsödande.' Källmaterialet måste sökas på annat håll. Det material som tillkommit kring justitickanslerernas mspektionsresor 1748-53 och 1773—74 ger goda mö)ligheter att jämföra förhållandena inomden lägre förvaltningen vid två tidpunkter. De omfattande resorna avsatte ett rikt material, där allmogen ibland får komma till tals, och där justitiekanslern på flera ställen kan visa fram oegentligheter. Vid sidan av justitiekanslerns inspektionsresor ger också en rad särskilda kommissioner uttryck för kronans intresse av kontroll över ämbetsmännen. Särskilt uppbördsmännen hade ögonen på sig och granskades i två omgångar av de länsvisa balanskommissionerna. Därutöver tillsattes under frihetstiden en rad kommissioner på central nivå för särskilda ändamål, varav flera tog upp ämbetsmännens skötsel av sina ämbeten. Många kommissioner tillkom efter klagomål om ämbetsmissbruk framförda av bondeståndet vid riksdagarna 1719-25. Av allt att döma hängde dessa kommissioner nära samman med de extrema förhållanden som rådde under de sista krigsåren. Omständigheterna skiljer sig i viktiga avseenden från ovannämnda resor och kommissionerna är delvis redan behandlade, varför jag valt att här lämna demåt sidan.' Det svenska forskningsläget är inte mycket att orda om. Claes Petersons forskning kring justitiekanslerns resor 1750-51 rör framför allt diskussionen på den centrala nivån vid frågans handläggning och den idémässiga bakgrunden. Därutöver ger han en bakgrundsteckning av vilka möjligheter allmogen enligt lagstiftningen hade att klaga mot ämbetsmännen. Han påpekar också att justitiekanslern genom sin instruktion 1738 blev en instans för allmogens klagomål mot ämbetsmän. Tilläggas kan att bondeståndet vid 1723 års riksdag hade krävt att landshövdingarna vid regelbundna visitationer skulle ta upp allmogens problem till behandling. Kenneth Awebro har i smavhandling gjort en granskning av räfsterna med ämbetsmännen i början av den gustavianska tiden. Den visar sig dock här svår att utnyttja. Istället har källmaterialet från justitiekanslerns resor visat sig vara mer givande.' Efter att undersökningsobjektet inringats till justititekanslerernas inspektionsresor 1748-53 och 1773-74, skall n\x frågeställningarna specificeras.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=