241 vecklad lokal bondesjälvstyrelse — med Blickles terminologi ett stort inslag av »kommunalism». Beckman talar här om att det fanns en »motståndstradition» inom landskapet. Den bild som framträder är ett ganska egalitärt bondesamhälle med starka solidaritetsband inom socknen. Visserligen fanns ett viktigt inslag av kopparbergsmän, men dessa framträder sällan som en särskild kategori vad gäller den lokala självstyrelsen. Resultaten från kapitel 5 om den lokala förvaltningen som en kontroll- och propagandaapparat förstärks av undersökningen av Dalupproret. Länsmän och fogdar framträder tydligare i sina roller som kronans förlängda arm in i lokalsamhället. I samband med krossandet av upproret fick de viktiga uppgifter — med stöd av militären — att hålla efter bönderna och förmå dem att skriva under¬ dåniga ’förlåtelse’-brev till Kungl. Majt. En intressant iakttagelse är att allmogen fortsatte att utnyttja befintliga offentliga institutioner: kyrkornas predikstolar för påbud om upproret, officerare och lokala ämbetsmän för att organisera upprorståget. Myndigheternas oförmåga att förse den hungrande befolkningen med mat samt krigsjiaskoty där just Dalregementet lidit svåra förluster, medförde att myndigheternas legitimitet kraftigt undergrävdes. Ämbetsmännens passiva uppträdande bidrog till att den upproriska allmogen blev säkrare och därför fortsatte att pröva var gränserna gick. Som vi sett var beslutscentrumså splittrat att man aldrig förmådde att sätta upp någon gräns. Fältet för utprovningen av maktutövningens gränser (Barrington Moore Jr) var därmed i det närmaste helt upprivet. Det blev en öppen konflikt där ’folket’ tog över makten för en tid. Tudelningen mellan överhet och undersåtar blev tydligare: präster, domare, fogdar, magistratspersoner, militärer, (länsmän), m.fl. ståndspersoner mot bönder, soldater, tjänstefolk, sockenhantverkare, gruvarbetare. Kronans agerande gentemot dalallmogen - såväl som allmogen i övriga landet - efter krossandet av upproret vore värd större uppmärksamhet. Utifrån töreliggande undersökning kan ändå konstateras att det var en intrikat blandena sidan: militär straffexpedition, socknars hårdhet och mildhet. Å ning av nådeansökningar för lokala upprorsledare, kronans förmaningar genom de lokala ämbetsmännen. A andra sidan: vilseledda bönder beviljades nåd om ledarna lämnades ut, skattesänkningar, anstånd med betalningen av medel som stulits ur offentliga kassor under upproret, etc. Bönderna kan genom det militära nederlaget ha tenderat att inte tillgripa våld igen och förlusten kan ha gjort dem påminda om deras underordnade plats i samhället. Men det kan också ha vant så att den genomförda kraftsamlingen och överhetens inledande handlingsförlamnmg inför framtiden visade bönderna vilka starka latenta resurser somde trots allt disponerade. Händelseutvecklingen i Västernärke under 1743 visar ett lokalsamhälle med helt andra gränsdragningar mellan krona och bönder. Här komoron i mvcket som en blixt från en klar himmel. Klarheten förklaras av en politisk kultur där
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=