240 politiken kan betecknas som mild innebar inte att den alltigenomvar konfliktfri och präglades av samförstånd: i Säters fögderi var det snarare tvärtom. Konflikterna var många med både framgångar och nederlag för allmogen, men. rörande restantierna drev kronan ingen konsekvent tvångslinje. Även om bondeståndet spelade en andraplansroll under frihetstiden måste man sålunda konstatera att den sammansättning som de statsbärande elementen hade inte ’tillät’ en hård linje som genomgående följde regelverkets bokstav. Till delar hänger den milda politiken samman med att skattemedel ändå komin i stor utsträckning. Trots bondeuppror kollapsade inte uppbörden i Dalarna 1743. A andra sidan är det ändå anmärkningsvärt att statsmakten i ljuset av de urusla statsfinanserna - kanske särskilt i början av 1770-talet — inte gjorde större ansträngningar att få in skatterna. Beträffande Sandviks tes om böndernas kreditberoenden som en drivkraft för skattebetalningen måste man här liksomi kapitel 5 konstatera att källmaterialet inte räcker för att klarlägga dessa förhållanden. Flera belägg har dock framkommit på att bönderna var bundna i kreditberoenden till köpmän och ibland även till sina egna fogdar. Därmed får man anta att de var måna om att sköta sina mellanhavanden med kronan, vilka ju föredrogs för offentligheten vid ting och från 1772 också vid sockenstämma. Beckman hävdar att förvaltningen i Dalarna - länsstyrelsen såväl som fögderiförvaltningen - led ett »fullständigt sammanbrott» under Dalupproret. Min undersökning ger honom rätt så till vida att de höll en låg profil när oron var som störst. Men undersökningarna av uppbörden har å andra sidan visat att systemet ändå fungerade under åren 1742-43: laglösheten var bara utbredd under några nervösa månader före uppbrottet mot Stockholm. Förvaltningen på alla nivåer uppträdde påfallande passivt och gick ständigt till reträtt. De obehagliga uppgifterna sköt man framför sig. Till bilden hör också ämbetsmännens rädsla för det rent fysiska hotet som förekom. Kronan avstod hela tiden från att skicka trupper till Dalarna. Detta sammanhängde i stor utsträckning med hotet om invasion och rådets tvivel på truppernas lojalitet. Passiviteten återfanns även mom riksdagen, vilket i hög grad förklaras av att bondeståndet hade lyckats skaffa sig en förstärkt position. Dessa förhållanden var kopplade till myndigheternas resurser: bl.a. militära styrkor i området, ekonomiska tillgångar och inte minst det stöd man åtnjöt i kraft av sin legitimitet. I Kopparbergs län saknades närmast fullständigt militära resurser under de kritiska månaderna: någon garnison fanns inte och det s.k. Bergskavalleriet var inte mycket att ha. Det finansiella läget var mycket bekymmersamt inomlänet. När därför allmogen uppträdde så pass enigt somden gjorde hade myndigheterna ingen kraft att sätta bakomsina påbud. De väl tungerande kontakterna inomoch mellan allmogen i de olika dalasocknarna - och delvis även med grannlänen - visar att Dalarna vid denna tid hade en väl ut-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=