239 perioderna, medan det ganska konfliktfna förhållandet mellan bönder och ämbetsmän 1 Västernärke bara bröts av 1740-talets durchmarscher. Genom att vägen mellan Stockholm och Västergötland gick genom Närke drabbades de två fögderierna Väster- och Osternärke av många durchmarscher under åren 1741-44. Tidvis orsakade detta så mycket extraarbete att de vice kronofogdarna hade detta som sin huvudsyssla. Vid några tillfällen uppstod konflikter mellan allmogen och ämbetsmännen. I samband med en högärd på sommaren 1743 fick fogden i uppdrag att förhandla fram ett avräkningspris med bellingsbro häradsallmoge. Det intressanta är att den vice kronofogden — utan landshövdingens sanktion - ansåg sig tvungen att ge övriga härader samma pris. Fogdens sits var inte lätt: han var ålagd att skaffa framfoder till kavalleriförband med adliga officerare som ibland kanske redan fanns på plats. I andra situationer tvingades fogden att själv lägga ut medel och en tvistefråga mellan fogden och landshövdingen blev om han skulle få använda uppbördsmedel eller om han måste invänta lantränteriets utbetalning. Landshövdingen använde sig gärna av den senare varianten och resultatet blev att fogden fick stora fordringar på kronan. Att Västernärke utg/orde en helt annan arena för fogden än Dalarna framgår av frälseböndernas restantier under 1770-talet. Genom kammarrevisionens anmärkningar framkom att fogden inte vågade göra utmätningar hos adeln för restantier hos frälsebönder som hade flyttat trån sina gårdar under nödåren. Fogden blev inte fälld och myndigheterna i Stockholm liksomlandshövdingen i Örebro - tillhörande samma adel som nu undgick utmätning- verkade acceptera det uppenbara regelbrottet. I kapitel 5 kom det tram att uppbördspraxis i frihetstidens Sverige i hög utsträckning innebar lokal praxis. Detta partikularistiska drag stärks av undersökningarna av nöd- och orosåren. Både landshövdingar och fogdar tvingades improvisera i mötet med allmogen som på lokal nivå kunde ha olika villkor eller reagerade på olika sätt. Härmed fjärmade man sig från författningarnas värld. När häradsrätten i Gagnef 1775 fattade beslut om exekutionsersättning till fogden för kronans utmätningar var det ett beslut som av allt att döma stred mot regelverket, men där man stödde sig på lokal praxis. I förhållande till tidigare forskning - Hermansson, Jutikkala och Olander - rörande kronans uppbördspohtik, och i viss mån undsättningsåtgärder, under karolinsk tid (dock med undantag för Mäntylä) framträder i mina undersökmngar bilden av en annan statsmakt. Denna hade visserligen i sin struktur och sätt att fungera många likheter med den karolinska, men i konfrontation med en nödlidande allmoge, satte man inte hårt mot hårt. Kronans uppbördspohtik måste under båda perioder 1740—45 och 1771-75 karaktäriseras som mild. Här är VI långt ifrån 1690-talets skattevrak och 1710-talets militära exekution. Att
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=