238 slump att justitiekanslcr Liljestråles första inspektionsresa gick just till Örebro län. Hårdare tag blev det från 1773 då lagmannen von Schantz vikarierade som landshövding. Han var missnöjd med fogdarna, somhan menade hade varit för milda vid restantieindrivningen. Är 1775 höll han restrannsakningar i Västernärke som inbringade stora belopp, von Schantz ansträngningar att röja i augiasstallet påminner om lagmannen von Malmers tid i Falun under Wennerstedts sjukdomsticf. Ett stort problem för kronan som redan uppmärksammats var fogdarnas balanser som ofta uppkomi samband med att en fogde dog eller blev sjuk. Ett av de fall somdyker upp under de undersökta åren -Jacob Berg i Säters fögderi - verkar ha haft samband med nöd- och orosåren. Eänsstyrelsen hade missat i den löpande kontrollen men när balansen väl upptäcktes agerade landshövdingen med fast hand - vilket verkar ha hört till det ovanliga. Fogdens egendom belädes med kvarstad och landshövdingen försökte tillvarata kronans intressen. Huvuddelen av balansen efterskänktes efter att änkan hade drivit ärendet via kammarrevisionen. Som framgick i kapitel 5 var konflikterna kring natnraprcstationcrna ett kroniskt fenomen i Säters fögderi. Dessa konflikter var tydligare på 1770-talet än under 40-talet. För 1740-talet är källäget visserligen något sämre, men man torde ändå kunna tolka skillnaderna mellan de två perioderna så att många av de krav som då formulerades av dalabönderna - vägran att skicka ut soldater, en dansk prins på tronen, starkare kungamakt, m.fl. rikspolitiska ämnen - gjorde att man ganska omgående kom i total motsatsställning till de lokala myndigheterna. Dessa krav kunde över huvud taget inte förhandlas på lokal nivå. Därför kom bönderna i stor utsträckning att välja de olagliga aktionsformerna i sina protester. På 1770-talet innebar böndernas krav inget ifrågasättande av det politiska systemet - dagsverkena på landshövdingens äng i St. Tuna, tiondeleveranser, m.m. - vilket inte innebar att de inte skall ses som en del i bondeståndets ökade aktivitet kring 1770. Aven nu tog sig protesterna olagliga uttrvck, men på ett helt annat sätt än på 40-talet utnyttjade bönderna de lagliga kanalerna. Frågan om tunaböndernas höbärgning på Hushagen är ett illustrativt exempel på böndernas motstånd mot statsmakten. Den var långdragen, bönderna framförde sina krav på lokal, regional såväl som central nivå, och böndernas argumentation var uteslutande positivrättslig. Signifikativt var också att lokalsamhället kom i motsatsställning till de lokala ämbetsmännens privatekonomiska intressen. Att frågan togs upp i riksdagen av fögderiets riksdagsman speglar bondeståndets ökade politiska självtillit vid slutet av frihetstiden. Konflikten kring leveranserna av tiondespannmålen understryker fögderiets karaktär av underskottsområde. När nc^rmalåren undersöktes i föregående kapitel framkom att fogdarna ofta fick en besvärlig mellanställning mellan kronan och allmogen i dessa konflikter. Detta resultat accentueras i Säter under de två undersöknings-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=