237 viljadcs allmogen inte några avkortningar för fattigdom. Att räkningarna slöts på föreskrivet sätt var ett högt prioriterat mål för de centrala myndigheterna och landshövdingarna. I praktiken hjälpte spannmålslånen bönderna att fullgöra sina skyldigheter till kronan. Eftersom lånen inte betraktades som restantier kom återbetalningen att sträckas ut över en längre tid. Naturligtvis gavs de för att folk inte skulle svälta och komma på obestånd, men effekten blev att bönderna kunde skjuta fullgörandet av kronans krav flera år framför sig. Bilden för 1770-talct är i stor utsträckning densamma, men läget var långt allvarligare. Uppbörden gick periodvis nästan i stå. Rådet och centralförvaltningen var på samma sätt som på 1740-talet ganska handfallna inför de allvarliga problemen med försörjningen och de urusla statsfinanserna. Samtidigt var ständerna obenägna att öka kontrollen över skattebetalarna. Efter statskuppen skärptes tonen: riksdagsbeslut revs upp, kraven på naturaleveranser och restantiebetalnmg blev hårdare. I Säters fögderi fick det dåliga uppbördsläget allvarliga konsekvenser för driften av Stora Kopparbergslagen. Gruvrätten, som bevakade dess intressen, stötte ideligen på landshövdingen om att fogdarna måste skynda på böndernas leveranser av skattekol. I båda fögderier finns det flera belägg för utmätningar men det går tyvärr inte att komma åt omfattningen. Fogden och länsmännen uppfattade utmätningarna som ett obehag. Från Säter finns flera exempel på att fogden, liksom i sm tur landshövdingen, talade för att restskyldiga bönder skulle beviljas anstånd eller andra lättnader. Samtidigt med ökade utmätningar beviljades avkortningar för restantier till mångfaldigt högre belopp än under 1740-talet. 1 Västernärke uppgick dock avkortningarna totalt endast till 2-3 % av de debiterade behållna medlen. Det faktumatt väldigt få restrannsakningar verkar ha kommit till stånd understryker den milda behandling som både allmoge och fogdar med underlydande mötte från landshövdingen och central nivå. l.andshövding Cederströms ämbetsutövning i Kopparbergs län under 1770talet skiljer sig inte från den allmänna bilcfen: ständiga påminnelser utan konkreta åtgärder. Ett försök till krafttag var de massåtal för restantier som tillgreps åren 1770-71 - troligen på Cederströms befallning - mot bönder i St. Tuna och Gagnef, men åtalen verkar endast ha varit tänkta som påtryckning. Med hänvisning till böndernas fattigdom utdömdes nämligen aldrig några böter. Några åtal för restantier förekom inte i Västernärke. I stor utsträckning var det säkerligen så att politiken var den enda realistiska — det var helt enkelt politiskt omöjligt att pressa mer från de hungrande bönderna som man ju samtidigt stöttade med hjälpåtgärder. Den fordrande handen hölls tillbaka när kronan gav med den andra. Att Örebro län hade en så svag och passiv landshövding som Hamilton under de kritiska åren på 1770-talet bidrog till den bristfälliga kontrollen över de underlydande. Centralmakten var uppmärksam på detta, och det är ingen
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=