236 hantering av undsättningsspannmålen på ett nivcket djupgående sätt Säters fögderi och i vissa avseenden också Västernärke. Uppbördspraxis har undersökts i ljuset av dessa resultat. I kapitel 5 framkomatt uppbörden normalt löpte ganska smidigt i båda fogderierna, men att den i Säter p.g.a. skattesystemets utformning drogs med relativt stora balanser. I dalafögderiet var konflikter kring naturaprestationer vanliga. Huvudresultatet är att uppbörden trots nöd och orofortsatte att fungera under 1740-talet, men att situationen var avsevärt mer problematisk på 1770-talet. Ovannämnda skillnader mellan fögderierna slog igenom också under oåren. Särskilt under 1740-talet låg balanserna i Säter högre än i Västernärke, medan siffrorna för 1770-talet låg närmare varandra. Att de senare låg högt (under många år utestod varannan skattedaler) speglar den djupare nöden: spannmålsbristen var större och båda områden hade sämre utgångslägen. Svårigheterna kan också ha berott på riksdagens ovilja att pressa skattebetalarna. Det bör understrykas att skattenivån höjdes under båda nödårsperioder genom nya bevillningar. På 1740-talet var dessutom rekryteringen omfattande för att ersätta förlusterna i kriget och durchmarscherna innebar särskilt i Närke en tupg börda. Trots högre balanser fick Västernärkes ämbetsmän uppbörden att fungera i normala banor under 1740-talets nödår. Huvudorsakerna till att kollegorna i Dalarna lyckades sämre var - förutom skattesystemet - att Säter såsom ett spannmålsunderskottsområde drabbades hårdare av missväxterna, oron och upproret 1742-43. I Västernärke finns inga spår av konflikter mellan ämbetsmän och allmoge rörande de ordinarie skatterna - inte heller i samband med det omfattande missnöje som bröt fram sommaren 1743. Däremot förekom konflikter kring durchmarscherna. I Säter - som i förhållande till andra dalafögderier uppvisade en relativt gynnsam uppbördssituation - förekom inte särskilt många öppna konflikter kring uppbörden under 1740-talet. Detta berodde nog delvis på att myndigheterna låg lågt när oron var som störst. Ökningen av andelen obetalda skatter demonstrerar myndigheternas hjälplöshet. När taxeringen för den nya fönsterbevillningen skulle äga rum under våren 1743 visade sig den lokala förvaltningen helt sakna maktmedel. Allmogens protester stoppade taxeringen. Kronan drog tillbaka den impopulära bevillningen när upproret väl var krossat. Trots en mdd uppbördspolitik i båda fögderier under 1740-talet fick kronan in skatterna med en viss fördröjning. Detta visar att skattebetalningsrnoralen var hög - trots att de stegrade kraven var ett resultat av hattarnas revanschkrig. I praktiken beviljades ett 'rullande' anstånd med restantierna, inga åtal väcktes och några skattevrak drogs inte in. Politiken innebar att fogdarna fick ständiga påminnelser, men att de aldrig utsattes för böter eller andra disciplinåtgärder. Landshövdingarnas Imje var säkerligen realistisk: de insåg att allmogens villkor var försämrade och att kompetenta fogdar var en bristvara. Å andra sidan be-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=