235 randet. Det kan tinnas flera skäl till dalaböndernas handlande. Det troligaste är att distributionen av spannmålshjälp av hävd handhades på detta sätt. Distributionen av hjälpen inleddes på 1770-talct på ett liknande sätt i Säters fögderi som på 1740-talet. Socknarna verkar redan från början ha varit aktivare i sina ansökningar än tidigare. Under år 1772 blev dalalhnogens missuö/c med de lokala ämbetsmännen så stort att man inför hjälpåtgärderna 1773 lyckades få dem ’avsatta’ från dessa uppgifter. På riksnivå hade samtidigt bondeståndet fått igenom att ståndssdcpntcradc mom varje län skulle besluta om fördelningen. I Dalarna skulle sockcnkornrnittccr med sockenstämmans formella beslut sköta hanteringen. Härmed fick lokalsamhället — inklusive präst och övriga ståndspersoner - inflytande över hjälpen. Fogde och länsman skulle bara kontrollera säkerheterna för lånen samt sköta återbetalningen. Säterallmogens agerande under dessa år för att skaffa spannmål är en hel provkarta på utnyttjande av olika kanaler: supphker till landshövding eller Kungl. Majt från byalag, socknar agerande var för sig eller tillsammans med andra, uppvaktningar hos landshövdingen i Falun, hos handlande och landshövdingen i Gävle, samt hos kungen. Även fögderiets riksdagsman var synnerligen aktiv för att skaffa hjälp. För kronan var spannmålslånen en balansgång. A ena sidan tungerade de som understöd genom att de var räntefria och en lång återbetalningstid i praktiken beviljades. A andra sidan var priserna höga eftersom säden vanligen prissattes etter den stegrade markegången. Kronans tillhandahållande av spannmål var också ett avvägande mellan stöd för statsmaktens legitimitet och upprätthållandet av dess auktoritet. Om myndigheterna inte klarade att hjälpa allmogen med försörjningen vid nödår innebar detta antagligen stora risker för en legitimitetskris. Ä andra sidan innebar en kravlös återbetalningspohtik att allmogen vande sig vid att kronan inte var så noga med sina fordringar. Kronans tillkortakommanden med distributionen under 1740-talet kan ha varit en väsentlig taktor bakom sammanbrottet i förhållandet mellan statsmakt och bcinder under Dalupproret. Frågeställningen om kronan prioriterade nvckelgrupper vid tördelmngen av hjälpen måste besvaras nekande: de nödlidandes hjälpbehov stod i centrumoch det går mte att se att kronan tillgodosåg utvalda grupper. Kravet pa säkerhet - där materialet inte medger en undersökning av hur detta upprätthölls - pekar dock på att de jordlösa kan ha hamnat utanför. Antagligen var det dessa människor som i törsta hand drabbades av nöden. I cir att kunna besvara tragan om kronans prioritering skulle hela understcidspolitiken med stcid till städerna, garnisonerna, perifera landsändar etc., behciva undersökas. Dalupproret innebar tcir den lokala förvaltningen i Säters fögderi och andra delar av Kopparbergs län ett sammanbrott under en kortare period. Statsmaktens auktoritet kunde inte upprätthållas. Västernärkes fögderi drabbades i viss man av samma problem. Som vi sett paverkade nödåren med sammanhängande
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=