234 effektiv. För de normala åren kunde vi konstatera att förvaltningen i långa stycken fungerade ganska väl. Påfrestningarna blev långt kraftigare under de undersökta nöd- och orosåren. Även om uppbörden fortsatte att fungera finns det bitvis exempel på att förvaltningen inte klarade sin uppgift. Extremfallet är Dalupproret där den under våren och försommaren ’bröt samman’. Avvikelserna från den rationella byråkratin yttrade sig bl.a. i bristen på disciplinåtgärder mot de lokala ämbetsmännen, i partikularismen — den lokala anpassningen med ett oöverskådligt mvller av avvikelser; den milda restantiepolitiken som låg långt från regelverket; särbehandlingen av adeln som skattebetalare. Förvaltningen karaktäriserades av mälrationalitct istället för formrationalitet. På en punkt hamnade den svenska verkligheten närmare idealtypen för en ståndspräglad förvaltning: den ökade belastningen på förvaltningen innebar att de undersökta ämbetsmännen i stor utsträckning kunde disponera förvaltningsinstrumenten. Sammantaget innebar dessa fenomen som följde i missväxternas spår viktiga hinder för en fortsatt bvråkratisering. Man får å andra sidan inte glömma bort att vissa drag framträder starkare som ligger i linje med idealtvpen: törvaltningens hierarkiska uppbyggnad rubbades inte av påfrestningarna och delegeringen nedåt fungerade. Precis somi uppläggningen av analysen är det naturligt att först titta på resultaten rörande undsättuiugsspatinrnålen. I vilken utsträckning förmådde statsmakten lindra allmogens nöd och i vilka former skedde det? Omfattningen av hjälpen påverkade allmogens möjligheter att betala sina skatter. Säter fick spannmålslån under båda perioder, medan Västernärke fick sådan hjälp åren 1772-73. I båda fallen pekar flera faktorer - bl.a. dödstalen - på att hjälpen var skrämmande otillräcklig. Skillnaderna mellan områdena, såväl som mellan perioderna, är t\ dliga. I Västernärke (som i egenskap av överskottsomrade för spannmål inte var lika hårt drabbat som Dalarna) var allmogen påfallande passiv under båda perioder trots att fögderiet drogs med i efterdvnmgarna av Dalupproret. Antagligen berodde detta på att det endast \ ar de fattiga som drabbades, bogden stt>d tcir ansökningarna - förutom en del spridda suppliker till Kungl. Majt. Hjälpbehovet hos de drabbade stod här, liksom i Kopparbergs län, etter anvisningar tran rådet i Stockholm, i centrum. I Säter framstår allmogen under 1740-talet som ganska passiv men under 1770-talet som synnerligen aktiv. På 40-talet fungerade ämbetsmän och andra ståndspersoner som mellanhänder genom att de tecknade sig tör kronans spannmålslån och ansvarade för transporterna. Prästerna verkar ha spelat en mindre framträdande roll, medan länsmännen var ansvariga för att skatta tram uppgitter om hjälpbehovet. Med tanke på att allmogen på andra sätt - prenesterna och upproret under 1742—43 — tog sakerna i egna händer, förvånar age-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=