231 tet som bondeledare och låg bakom uppvaktningen till Kungl. Majt. Landshövding Wennerstedt hade även fått Bergslagen att bevdja anstånd. Men därefter var kronans tålamod slut: i januari 1745 fick Berg order att utsöka återstående medel som allmogen tagit ur Säters kyrka. Berg blev själv otålig över den utdragna återbetalningen och fick vid samma tid landshövdingen att utsätta termin och vite för böndernas betalning till honomax privata lån från nödåren. Lör lånen, som fogden hade gett räntefritt, skulle ränta utgå trån förfallodagen,''*' Myndigheternas agerande framtill upprorets utbrott karaktäriseras av ständiga reträtter och en passivitet på alla nivåer inom förvaltningen. Allmogens nonchalerande av utfärdade order fick i regel inga påföljder. Därmed inskränktes fogdarnas möjligheter att stävja oron. Beckman menar att den lokala förvaltningen bröt samman inför upproret och landshövding Wennerstedt sade 1747 inför kommissorialrätten om fogdarna att de »wore . . . rädda, så at hos dem ingen frimodighet eller Ivdnad mera funnits». Interaktionen mellan överhet och undersåtar blev under upproret en öppen konflikt där ’folket’ tog över makten för en tid. Det är intressant att notera att de upproriska dalkarlarna fortsatte att använda en rad av de etablerade institutionella formerna. Man använde sig av den militära organisationen och utnyttjade ämbetsmän och officerare på olika sätt. Kungörelser till uppbrott lästes upp i kyrkorna och ämbetsmännen tvingades att hjälpa till att organisera upprorsstyrkorna. Många av demtogs också med somgisslan och ledare i upprorståget. Några av länsmännen föl)de antagligen med frivilligt. Under upproret blev tndelningen mellan överhet och undersåtar tydlig. Detta demonstreras av att ämbetsmän i flera fall tvingades följa upprorsstyrkan och av att de i andra fall höll sig undan av fruktan. Inslaget av våld var begränsat, troligen beroende på att myndigheterna så fullständigt saknade verkningsfulla maktresurser i Dalarna. De hade helt enkelt ingenting att sätta emot utan blev tvungna att gä med på allmogens krav. Efter upproret blev det annat hijh i skällan när myndigheterna hade den militära stralfexpeditionen somstöd. Aven om bilden domineras av ett ömsesidigt misstroencie mellan fogde och allmoge tyder uppgifterna om Bergs omfattande utlåning till bönderna på en närmare kontakt med fögeieriets allmoge. Vid målet inför kammarrevisionen om Bergs balans framkom att 26 nämndemän i fögderiet ingivit ett brev där man ansökte om änkans befrielse från betalningen (Berg dog i maj 1745). Man berömde där fogden för hans uppträdande i synnerhet under »Dahle bulret». I sitt utlåtande skrev landshövdingen att trots att allmogen i »Tuna fögderiet, hwarken i gamla tider want, eller nu skall wara af bästa slaget, så skall [Berg] likwäl . . . förmådt, att . . . fögderiets allmoge sig icke skall rört förrän dahle allmogen nedkom». 243 244
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=