228 stämma efter gudstjänsten där man beslutade att skicka nämndemännen Hans Andersson och Lars Göransson till Falun för att inhämta närmare uppgifter. Hans och Lars uppger båda att de vid hemkomsten »lemnat behörig underrättelse ... att alla mangrant borde gå åstad, och at dahl allmogen hotat uphänga then i portlidret, somhöllo sig undan». I Gagnef tvingade allmogen både kyrkoherde Wallman och adjunkt Borrling att följa med tåget, »ytterligare medfördes samtliga kronobetjänter». Den senare gruppen måste ha bestått av länsmannen och fjärdingsmännen. Tvåhundrafemtiosex gagnefbor anges ha deltagit, varav de flesta var soldater.--^- De upproriska bönderna i St. Tuna tvingade till sig vapen och ammunition ur militärförråd och lyckades under hot också få några officerare att ställa upp som anförare. Man behövde sakkunnig hjälp för att organisera marschen och drog sig sålunda inte för att utnyttja de etablerade institutionerna. Officerarna fick fullmakter som angav att de hade ställt upp under tvång. Aven prosten Sahlstedt tvingades att följa upprorshären. Alla dessa ståndspersoner betraktade man som överhet och behandlade dem alla lika. Efter upproret sade en bonde inför Svea hovrätt att »prästen, häradshövdingen, fogden och länsmannen var som kungar i orten». Länsman Forsberg från Ovan Bron följde också med tåget. I sin böneskrift till Kungl. Majt om frigivning framhöll han att han tvingades »med hiertans ängslan för [allmogens] wåldsamhet». Styrkan från St. Tuna var på 600 man och därmed en av de största i upprorshären. Nu började det osa ordentligt hett och kronofogde Berg skall ha tagit sin tillflykt till Bispbergs gruva 1 Säters socken.’’-’ I Säter utsåg byarna sina deltagare 10-6. Det rådde stark oro och lördagen 11/6 tvingade upprorsmännen kyrkoherde Dahlstedt att betala ut understöd av kyrkuns medel. Förgäves sökte man övertala honomatt följa med. Även i Säter tvingade allmogen en fänrik att åtaga sig att följa med tåget, men han lyckades senare fly. Det är svårare att avgöra om nämndemännen Hans Andersson och Lars Göransson dagen därpå tvingades, eller om de frivilligt ställde upp som socknens anförare. Enligt egna utsagor vid de senare förhören hade de värjt sig, men deras färder till Falun och Hedemora, som måste ha gett goda tillfällen att försvinna, talar för att de även under upproret var villiga att ställa upp som socknens företrädare.’-” När upproret var nedslaget växlade klimatet med en gång mellan dalabönderna och ämbetsmännen. De lokala ämbetsmännen kunde - med stöd av truppkommenderingar - kungöra förmaningar från Kungl. Majt, gripa upprorsledare och på alla sett försöka få förvalningen inklusive uppbörden att tungera normalt Igen. Omedelbart efter att upproret hade besegrats komnågra brev från rådet med diverse förbud och förmaningar somJacob Berg nu hade att kungöra och verkställa. Det var mte många dagar sedan han, i fullständig brist på verksamma maktresurser, hade sökt skydd undan den annalkande dalallmogen. Ambets-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=