226 var rådman, för att få ut kyrknyckeln. Man var ute efter socknens militärfana, som kyrkvärden dock lyckades föra i säkerhet. De församlade bönderna begav sig då istället till Dalsbyn där många soldater hade samlats. Skildringen av vad som hände i Säter stöds av tullnären Wadströms berättelse inför Svea hovrätt. Allmogen hade »illa handterat soldaterna» och tagit ifrån dem gevär, mundering och kläder. En tidigare vice länsman, som sade sig vilja skicka ut »sin» soldat, omringades och överöstes med skymford för att sedan kastas in i kyrkvärdens svinhus. Länsmannen som nu kom till platsen kunde bara honom »med möda frälsa». Någon avmarsch blev aldrig av. Det är intressant att se att bönderna använda sig av de militära formerna: allmogen gick man ur huse - som för ett uppbåd i krig. Vi vet inget omde två länsmännens agerande i St. Tuna men i Gagnef och Säter är det uppenbart att de i direkt konfrontation med bönderna uppmanade dem att skicka ut soldaterna. Möjligen kan deras rapportering på denna punkt vara tendensiös: somvi kommer att se hade vissa länsmän inga större svårigheter att byta sida och gå med upprorsmännen. Inför fogden ville de framställa sig som lydiga tjänare, men ensamma med allmogen på kyrkbacken var de antagligen inte så sturska.--' Jacob Bergs skriftliga språkbehandling är inte särskilt njutbar, men jag låter honomändå komma till orda: Jag behöfwer ej widare nämna efter beskaffenheten utj dahliaget nogsamt är Eders Nåde [ =landshövdingen] bekant, och huru en betjente nu warder ansedd och således bedröfwligit at så skal tilgå som skiedt. För min ringa dehl har )ag efter yttersta krafter sökt fullgiöra min skyldighet, men beklagar alt förgäfwes hos ett förwirrat och förbittrat folck. I början av maj fick fogdarna veta att om rotarna inte förmådde utrusta någon soldat kunde kronan bidra med lån. »Dock måste thetta ej giöras allmogen i gemen kunnigt till undvikande af missbruk».--- Men vad hjälpte detta. I mitten av maj kunde överstelöjtnant Adlerstråle i St. Tuna meddela rådet att det var oroligt i socknen. Adlerstråle, som var tillförordnad befälhavare för Dalregementet, uppgav att landshövdingen var på väg för att tala förstånd med allmogen. Beckman uppger att försöket inte lyckades och några uppgifter har inte påträffats. Men att Wennerstedt var tämligen förtvivlad över utsikterna att kunna bemästra allmogen framkommer vid samma tid i brev till rådet: »ingen kronobetjänt vågar längre göra sin skyldighet, och de som ej åtnjuter folkets förtroende, törs knappast visa sig». När Johan Persson var hemma i St. Tuna vid pingst (21-23/5) ombad han fogden att utlysa en sockenstämma till 29/5 för att ta upp frågan omsoldaternas avmarsch. Men Berg menade att stämningarna var så hätska att det vore riskahelt at samla allmogen. Med Johan Perssons ord: »befallningsman svarade . . . gack icke i socknestugan, de slå ihjel dig, du känner intet hvad för en bitterhet emot dig blifvit». Böndernas egen riksdagsman och fogden var sålunda i samförstånd. Båda hade också sett tydliga uttryck för allmogens missnöje med 2iy
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=