224 och på samma sätt som 1742 lyste också 1743 direkta order rörande oron med sin frånvaro framtill dess att upproret var nedslaget. Ett undantag är ett brev i februari där Berg kallades till Falun. Länsman Enbäck i St. Tuna skulle samtidigt undersöka stämningarna och »gie wid handen om något skulle widare passera». Av brevet framgår att Berg tidigare hade rapporterat omorostendenKronofogdens och länsmännens 'spionroller' blev naturligtvis än mer uttalade under den ökade oron, och för allmogen framstod de båda ämbetsmännen allt tydligare somstatsmaktens förlängda arm. 211 ser. Vid ett allmogemöte i Falun 2 mars diskuterades krigsskuldsfrägan, de kvarvarande soldaternas beordrade avmarsch mot Västerbotten och kungens ställning. De övre dalasocknarna - varibland även Gagnef, som hela tiden tycks ha vant den mest aktiva socknen inomSäters fögderi - beslutade sig vid mötet för att skicka en deputation till riksdagen. I slutet av mars genomdrev allmogen att ett landsting skulle kallas, till Leksand 12/4. Vid samma tid skulle allmogen få veta att kungen »will wäga sin egen höga och dvra person» genom att själv anföra styrkorna mot fienden. Ordern om avmarsch vann trots dessa fagra ord inget gehör hos allmogen.-'- Kronofogden fick fram till maj 1743 upprepade befallningar att skynda pä rotarnas nyrekrytering och förbereda regementets avmarsch, ont blod i bygderna. Datumför uppbrottet flvttades framflera gånger eftersom socknarna vägrade att skicka iväg sma soldater.-'"' Några sockensuppliker visar att missnöjet delvis kanaliserades i de påbjudna kontaktvägarna. Att sä fä sockensuppliker återfunnits kan bero pä att de undersökningkommissioner som sattes efter upproret samlade in mänga originalhandlingar, som i samband med detta kan ha förkommit. Gagnefallmogen uppvaktade under vintern 1743 landshövdingen. Man uppgav att tvä tredjedelar av socknens soldater hade dött och med hänvisning till missväxt och rådande dyrtid begärde socknen ekonomiskt stöd för att sätta upp knektarna. Detta beviljades och Berg skulle betala rotarna vid likvidationsmötet. 213 Detta väckte till215 \'id påsk, som inföll i början av april, var riksdagsmannen Johan Persson uppe i St. Tuna och höll en sockenstämma för att uppmana sina sockenbröder att skicka ut soldaterna. Antagligen trodde han vid denna tid att hans riksdagsmemorial frän mars skulle ha framgång. Kravet var där att generalerna skulle dömas innan några nya soldater sattes upp. Johan uppger i sin berättelse efter upproret att bönderna först lovade detta, men att de vid nästa stämma, där han meddelade att han strax skulle återvända till riksdagen, tvingade honom att först delta i landstinget i Leksand.-'^ Splittringen bland bönderna, som verkar ha varit särskilt tydlig i Säter och i St. Tuna, är här redan skönjbar.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=