223 tanke om de hungrande bönderna. Antagligen var detta ändå som en droppe i havet. Läget var lugnt i fögderiet fram till dess att dalrekrvternas myteri slogs ned i Stockholm i maj 1742. Oron grep nu snabbt omkring sig. Landshövdingen beordrade fogden att pe)la stämningarna genom en rundresa. Berg hade dock bara lugnande besked att ge. Men läget började nu bli nervöst och bara några cfagar därefter lät Berg gripa en vargeringskarl på hemväg från Stockhc')lm med brev från soldaterna till sma anhöriga. Berg tog inga risker och gav länsman Holm i order att lämna över »honom under all försichtighet och tysthet» med breven till landshövdingen, somdock fann det hela oskyldigt. Vad som kan verka förbryllande är att oron satt så få spår i landshövdingens order. Antagligen beror detta på att fogde och landshövding hade goda möjligheter att träffas. Berg bodde nära Falun — häradssknvaren bodde inne i staden — och vi vet att han ofta uppehöll sig där.-°^ Befallningar av känsligare art, som inte fick hamna i orätta händer, kan man därför förvänta sig att Berg fick direkt av landshövdingen. Ett exempel från maj 1742 på att brevskrivarna var försiktiga, är ett brev daterat i Leksand riktat till Kungl. Majt, där huvuddelen av brevet är skrivet på italienska.Ombrevet uppsnappades skulle det ta lång tid innan allmogen skulle kunna få framen översättning av innehållet. Ryktena om ett snart uppbrott spred sig. Landshövdingen fick uppgift om att en budkavle skulle ha skickats till Gagnef. Efter lanefshövdingens befallning kunde kronofogden Berg snabbt meddela att han hade låtit undersöka saken »i tysthet» utan att finna något. Kyrkoherde Wallman intygade också för landshövdingen att det var lugnt. Landshövdingen lugnade rådet, men meddelade ändå att en budkavle hade kommit till Gagnef. Det kan ha varit så att Lindereutz hade tillgång till andra uppgifter.Leksandsallmogen tvingade snart framett allmänt landsting. Det är ett allmänt intryck att både landshövding och fogdar saknade överblick över stämningarna under 1742 eftersomde befann sig långt från bönderna och var beroende av andra uppgiftslämnare. I spetsen för de deputerade från St. Tuna och Säter kom kopparskrivaren och kolkommissionären Johan Qan) Persson i St. Tuna. Han hade varit riksdagsman sedan 1734 och deltagit vid 1740^1 års riksdag då krigsförklaringen hade utfärdats. Därför möttes han av stark ovilja från de övre socknarna och attacherades handgripligen. Han återvaldes till riksdagsman av St. Tuna c')ch Säter. För bl.a. Gagnef och de tre fögderierna Ovan-, Nedansiljan och Västerdalarna valdes Skinnar Per Andersson, som komatt höra till upprorets ledare. Efter landstinget finns inga belägg för oro i fögderiet. För fogden och hans underlydande utföll därför 1742 i två tydliga perioder: en orosperiod fram till landstinget och några ’normala’ höstmånader. 206 Det förstil halvåret 1743 liknade föregående år: huvuddelen av landshövdingens befallningar (där en stor del rörde de militära frågorna) komföre orosutbrotten
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=