221 de som hade drabbats av missväxt för andra gången anstånd med betalningen till nästa år. Det finns enstaka belägg för att utmätningar förekom för spannmålslånen - bl.a. gav statskontoret 1771 order om att 1769 års undsättningslån skulle utsökas — men något källmaterial som utvisar omde var vanliga eller hur de tillgått finns inte.'^"’ När det stod klart att 1773 års skörd hade blivit bättre, anbefallde statskontoret att alla lån från 1772 och tidigare skulle betalas till 31/1 1774. Redan samma höst besvärade sig flera dalasocknar, särskilt de övre, över betalningsfristen. Landshövdingen såg sig tvungen att ställa sig bakom deras anhållan om ytterligare frist till april. Bönderna menade att de efter sina vinterarbeten lättare kunde betala. Landshövdingen berättade för rådet att han hade försökt tala allmogen till rätta, men att den då hade hotat skicka deputerade till Stockholm. Även rådet insåg tidigt att 31/1 1774 somsista betalningsdatuminte höll, och 30/11 1773 utfärdades nya återbetalningsfrister.'*^^ Trots detta begärde många socknar ytterligare anstånd. Gagnef lämnade in en SLipphk till Kungl. Majt. Cederström intvgade i sitt utlåtande att socknens allmoge verkligen hade usla villkor »och at swårligen något utan utmätning . . . kan indrifwas». Skördeutfallet var visserligen gott där kronoutsäde hade använts, men svagt där man hade utnyttjat fuktskadat utsäde. Landshövdingen hänvisade till tiondelängderna som visade 25 % lägre skörd än normalt. Han misstänkte att inte heller vmterfört)änsterna skulle förslå för alla, särskilt som många drogs med skatterestantier. Cederström begärde därför ytterligare betalningsanstånd för Gagnef och även för övriga socknar utan att närmare ange dessa. Kungl. Majt tillstyrkte 12/4 1774 den ospecificerade tidsfristen för Gagnef, men avslog i övrigt anhållan. På våren 1774 befallde statskontoret landshövdingen att lånen borde krävas m under beaktande av »den ömma warsamhet, hwarigenom kronans säkerhet med låntagarnas bärgning och ortens understöd, kan förenas», med avbetalningen av spannmålslånen kvarstod emellertid och återbetalningsfristerna förlängdes ideligen. Vid 1776 års slut hade endast 40 %av 1772 års lån' till Säters fögderi betalts av. Ännu 1783 återstod ca 6.250 dsm av den ursprungliga skulden om28.949 dsm för 1772. Man måste därför konstatera att undsättningsspannmålen i mycket komatt fungera somett rent understöd. Så sent som år 1800 upptogs en restantiepost om 2.494 dsm i räkningarna över länets undsä11n 1 ng s s pan n må1. 196 198 199 Problemen ’CO Allmogen i Säters fögderi framträder i fråga om spannmålslånen som ganska passiv under 1740-talet, medan den under 1770-talet var svnnerligen aktiv. Under 40-talets nödår hade socknarnas ståndspersoner - dock inte prästen — en nyckelroll. De ställde sig som garanter för lånen och ansvarade inför kronan också för transporten. Bönderna fick sedan ta lån hos dem. Särskilt på 1740talet framträdde länsmännen som viktiga talesmän för allmogen. Under 1770-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=