219 man anta att rådet hade fått ytterligare klagomål - detta har inte undersökts - innan man känt sig föranlåten att ta ett så viktigt beslut. De nya formerna för fördelning av hiälpen tillämpades i Falun redan i december 1772. Intressant är att de deputerade beslutade att samtliga 2.700 tunnor skulle gå till de övre socknarna, medan den nedre delen av länet skulle invänta nya sändningar. Den andra viktiga förändringen kring årsskiftet 1772/73 rörde fördelningen av understöden inom fögderier och socknar. Cederström rapporterade till rådet i början av 1773 att allmogens missnöje över kronobetjäningen varit massivt vid fördelningen under 1772. Av hans berättelse framgår inte vari klagomålen, som främst måste ha riktats mot kronofogdarna, skall ha bestått. Landshövdingen meddelade att »ehuru ogrundade [han] sådane beswär funnit wara, [han] likwäl ifrån fördelningen aldeles skilgt krono betjeningen». Bönderna i St. Tuna gav också uttryck för sitt missnöje med 1772 års fördelning genomatt i mars 1773 direkt hos Kungl. Map begära att ärligt folk i fortsättningen skulle övervaka fördelningen för att hindra skinneri av de fattiga. Häri låg en direkt anklagelse mot fogde och länsmän att ha skott sig på allmogens bekostnad. Landshövdingen meddelade rådet att han beslutat att i fortsättningen prästerna och nämnäemätinen i varje socken, med biträde av ståndspersonerna, skulle »såsom ägande närmaste kundskap om alla the omständigheter, som giöra en hwar soknebos behof större eller mindre» sammanträda om fördelningen. Denna skulle sedan fastställas på allmän sockenstämma. Kronobetjäningen degraderades i stort sett helt från handhavandet av undsättningsspannmålen - dess enda uppgift skulle bli att bevaka kronans krav på säkerhet vid borgen. Kungl. Majt ställde sig positiv till landshövdingens åtgärder. Som underlag för sm fördelning mellan sockeninvånarna skulle dessa ’understödskommittéer’ använda föregående års tiondelängder. Kronobetjäningen och tionderäknarna kunde också ge uppgifter om skördeutfallet. Som vi sett i kapitel 5 hade troligen Gagnef och Säter kvar rörligt tionde ända till undersökningsperiodens slut 1775. De som lidit missväxt skulle sedan tilldelas undsättningsspannmål efter jordetalet. Kommittén skulle utesluta dem som hade tillhandlat sig spannmål privat eller sombedömdes ha tillgång till kontanter. De senare skulle hänvisas till köp av den spannmål »som förmodehgen prästerskapet med flera wälsinnade medborgare» avsatt till de behövande. I den länskungörelse som utfärdades 1773 varnades »the förmögne af allmogen» att söka »tilwälla» sig något av spannmålen. Tyvärr finns bara få av allmogens direkta klagomål över hur fördelningen hade gått till under 1772 bevarade och det går inte att uttala sig om bönderna hade krävt att präster och ståndspersoner skulle anlitas. Troligast är att allmogen krävde att sockenstämmt:)rna skulle sköta uppgiften och att landshövdingen då fann det rimligt att prästen som stämmans ordförande och även socknens ståndspersoner skulle involveras. 186 187 188 18S
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=