218 rågen och 60 dkm för kornet; 1773 låg priserna något lägre. I december 1772 meddelade landshövdingen Kungl. Majt att spannmålshandlarna i Falun tog hela 120 dkmför rågen.Prisernatorde ha uppfattats sommycket höga, vilket bl.a. framgår av att havre som 1743 kunde erhållas mot markegångstaxan blev liggande i St. Tuna. Man måste dock ha i minnet att lånen var räntefria. För spannmål som kronan hade inhandlat sattes olika priser, vilka under 1772 och 1773 låg nära kronospannmålspriserna.'*^- Betalningsfristerna för tilldelningarna varierade under båda perioderna. Ofta omtalas betalning till hösten, under vinterförets tid och i något fall sista april. Betalningen av spannmålslånen kom dock i praktiken att dra ut på tiden under många år. Somframgått ovan är det för 1740-talet svårt att veta hur bedömningen av de enskildas hjälpbehov gick till. I tingsprotokollet talas om de mest nödlidande, men annars framkommer inget somtyder på att länsmännen gjorde någon noggrann kontroll av vederbörandes hjälpbehov. Det finns dock uttryckliga order till fogden om att borgare eller ståndspersoner inte fick köpa. Kontanttillgång och kredkvärdighet tycks ha avgjort ombönderna fick del av hiälpen. Enskilda eller grupper av bönder - ibland omtalas NN »med flere dess cammerater» - tecknade sig för små kvantiteter spannmål; i genomsnitt 2/3 tn per tilldelning. Under 1770-talets nödår inträffade två principiella förändringar rörande fördelningen av undsättningsspannmål som båda speglar ett kraftigt missnöje från allmogen — dels på central, dels på lokal nivå. År 1772 skötte landshövdingen fördelningen mellan fögderierna och socknarna av den undsättningsspannmål länet hade tilldelats. Som underlag tjänade kronofogdarnas rapporter, och han påverkades säkerligen även av allmogens uppvaktningar. Intrycket är att landshövdingen inte bemödade sig att göra några särskilt noggranna utredningar om behoven vid sm fördelning. I Säter omtalas under 1772 inte bruket av listor uppsatta av präster och kronobetjäning. Istället beordrade landshövdingen uttryckligen fogden att fördela spannmålen efter socknarnas befolkningstal. Gagnef skulle dock få en större andel eftersom landshövdingen bedömde situationen där som särskilt kritisk. Fogdarna hade under 1772 ganska fria händer vid fördelningen vilket framgår av att de på eget bevåg uteslöt länets soldater under våren 1772. Efter ingripande från landshövdingen rättades detta till. Rådet beslutade i december 1772 efter omfattande klagomål att deputerade från alla fyra stånden i fortsättningen skulle sammanträda med landshövdingen för att besluta om fördelningen av undsättningsspannmålen inom länet. Några spår av klagomål från allmogen i Kopparbergs län somdirekt berörde detta har inte påträffats. På lokal nivå var dock missnöjet massivt. Redan under första halvåret 1772 hade Kungl. Majt fått in klagomål från flera län om »senfärdighet» vid distributionen (mget sådant återfunnit från Dalarna), vilket föranledde statskontoret att i juni 1772 begära in rapporter från samtliga län. Eftersom landshövdingen med rådsbeslutet i december fråntogs en viktig funktion får 183 185
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=