217 Det vanligaste var att allmogen fick stå för kostnaderna kollektivt genomatt forlönerna lades till priset. I praktiken var nog förhållandet detsamma under 1740-talet. Denna lösning gjorde att transporterna kunde dra ut mycket längre på tiden än när kronan betalade körslorna.'^'' Ibland kunde problemen med transporterna bli så stora att bönderna skickade tillbaka utställda anvisningar. Landshövdingen kunde en gång rapportera att allmogen inte trodde att deras »orckeslöse dragskreatur» skulle klara körslorna.'^^’ Transporterna utgjorde också en svag länk genom ett visst svinn p.g.a. forböndernas stölder (bl.a. i Säters fögderi). 177 Kronan såg helst att allmogen betalade kontant för spannmålen, men detta tycks ha varit ovanligt. På 1740-talet förekom två kreditled. Detta gällde med säkerhet för kronospannmålen 1741-44 från Västmanland, men troligen också vid övriga tilldelningar. Ett antal privatpersoner — fogdar, länsmän, präster, skolmästare och diverse ämbetsmän - åtog sig »at wara answarige för betahlningen». Kronofogde Berg antecknade sig för 700 tn spannmål av 1742—43 års tilldelningar. Kyrkoherde Wallman i Gagnef tecknade sig också för stora kvantiteter. Enskilda bönder fick sedan borgen av ’mellanhänderna’ och troligen ställde de sina gårdar som säkerhet. Det finns en anteckning om att bönder fått understöd »uppå arbete». På 1770-talet tycks det vanligaste ha vant att låntagarna gjorde inteckningar i sina gårdar. Kravet varierade. I april 1773 sades t.ex. vid fördelning av utsäde att ingen fick uteslutas för att han inte kunde lämna en »redbar pant, hälst jorden . . . och vväxten, som genom den högstes vv'älsignelse förwäntas, såsom tilräckehg säkerhet för förskottet anses». Ibland omtalas »säkre cautionsmän», vars soliditet kunde intygas av präster och kronobetjäning.'^*^ När allmogen lyckades med sin uppvaktning i juli 1773 i Stockholm omnämns borgensförbindelser sockenvis. Anders Andersson i St. Tuna förband sig »på det kraftigaste, såsom närwarande på de frånwarandes wägnar, en för alla och alla för en» att betala länsstyrelsen i Ealun för lånet och »för Kungl. Majt och kronan pantlörsknwer jag i lika måtto derföre vvåre fastigheter jämte all annan wår ägendom». Ett flertal sådana förbindelser har påträffats. Formuleringarna ger uttryck för socknens centrala roll för allmogen och en solidaritet där all egendomgemensamt pantsätts för de livsnödvändiga lånen. Kronospannmål - dvs. avrads- och tiondespannmål under kronans disposition - prissattes under båda nödårsperioderna vanligen efter markegången i det län varifrån säden härrörde. Priserna stegrades sålunda i takt med att bristsituationen förvärrades, vilket visar kronans kluvna inställning till prissättningen. Avsaknaden av räkningar för 1740-talet gör det svårt att ange priserna under dessa år. Prisuppgifter finns för 1741 och 1742 i den enda bevarade räkningen. Rågen kostade 30 respektive 25 dkm vilket var högre än markegången i såväl Västmanlands som i Kopparbergs län. För 1772 nämns priser om 72.6 dkmför 17S 180
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=