216 denna tid deputerade från andra dalasocknar, bl.a. St. Tuna, infunnit sig. Socknens supplik, som hade uppsatts av riksdagsmannen Johan Groth, framhöll att invånarna nu förlorat sin kredit hos de handlande »oagtadt ograverade fastigheter till säkerhet blifwit ärbudne». Kraven i supplikerna var något olika formulerade: inteckningar skulle beviljas, de handlande i Falun, Gävle och Västerås skulle tillsägas att acceptera erbjudna säkerheter, bankolån och mer undsättnmgsspannmål från kronan begärdes. Efter vissa svårigheter att nå fram till kungen och kostsamma dagar i huvudstaden beviljades socknarna 8-12 juli nva tilldelningar. Man kan förmoda att de uppvaktande fick företräde hos kungen, eftersom hjälp till dalallmogen borde ha vant gefundenes fressen för den unge kuppmakaren med ambitioner att framstå som en öm landsfader. Alla övriga krav avslogs. Smärre poster undsättningsspannmål, som togs ur kronomagasinen i Stockholm, anslogs mot sockenvisa borgensskrifter. St. Tuna fick 200 tn och Gagnef 162 tn. År 1 773 blev skörden god på de ställen i länet där kronans utsäde hade vänts, men allmogens eget frostskadade utsäde från 1772 gav en svag skörd. Böndernas agerande - vars resultat blev positivt men för magert för att ha kunnat stilla hungern särskilt länge - visade på god förmåga att organisera sig även utanför riksdagstiderna. 170 an171 Transporterna av undsättningsspannmålen skiljer sig också betydligt mellan de två perioderna. På 1740-talet tycks det hela ha skötts på ’entreprenad’. (Åtminstone gällde detta den tilldelade avrads- och tiondespannmälen från Västmanland.) Ett antal ’privatpersoner’ - främst fogdar men också ståndspersöner som kyrkoherde Sahlstedt i St. Tuna — tecknade sig för transporten av en viss kvantitet. Genom att huvuddelen av ’speditörerna’ var fogdar i Västmänland torde allmogen i dessa fögderier ha stått för mycket av skjutsningen. På 1770-talet prövades en rad olika former, men ’entreprenadmodellen’ finns det inga spår av. Det är intressant att se att organiseringen i regel ägde rum på sockenstämmorna. Kronofogde Fahlstedt utlyste för detta ändamål stämmor i alla tre socknarna. I kapitel 5 framgick att bönderna i St. Tuna hade ett roteringssystem för tiondetransporterna, så det är knappast ägnat att förvåna att sockenstämman spelade en viktig roll. Ibland fick fogden organisera skjuts som ersattes efter taxa. Fahlstedt fick även ombesörja transporter som passerade fögderiet. Den bristande planering som karaktäriserar både länsstyrelsens och de centrala myndigheternas handläggning visade sig bl.a. i att viktiga månader med vinterföre gick till spillo. Först när landshövdingen på vårvintern översvämmades av ansökningar vände han sig till Stockholm och med flera led i beslutsgången var våren vanligen långt framskriden innan någon spannmål kom fram till de behövande. Under stora delar av våren var dessutom väglaget mycket dåligt och isarna i Mälaren och längs Upplandskusten omöjliggjorde sjötransporter. 172 173 1^4
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=