215 soner i länet skulle uppmanas att låna ut säd till kronan. Fogdarna skulle ordna med upplåningen. Kampanjen resulterade i blygsamma 400 tn i hela länet. Stockholm drogs privata insamlingar igång. Några tog på sig att försörja ett antal hushåll i Älvdalen med nästan 3.000 dsm. Hjälpen tycks dock ha nått socknen först på våren 1775. Sedan även 1772 års skörd hade slagit fel - landshövding Cederström betccknade skörden som »usel» - förändrades hans syn på hur undsättningen skulle fördelas. För Kungl. Majt framhöll han att den »endast [borde] anwändas på förswarlige hemmansbrukare, t^ch aldeles icke betlare, hwarmedelst then fruktlöst blifwa förspild». Den stora hungerutvandringen stärkte honom i hans syn att länet var överbefolkat.*^^ Trots ytterligare en dålig skörd trodde Ludvig Fahlstedt i december 1772 att huvuddelen av invånarna skulle kunna köpa sig säd för vinterns inkomster. Fahlstedt gjorde inte samma krassa uppdelning på »förswarlige hemmansbrukare» och »betlare» som landshövdingen. Han konstaterade istället att »de mäst torftige», som inte fått någon skörd eller saknade dragare, befann sig »uti yttersta elände» eftersom »de hos kjöpmännen eij äro betrodde spannemål få borga, emedan de förut derföre i skuld äro för diupade». Inte heller riksrådet delade vid denna tid Cederströms pessimistiska syn. »[Ejij någon annan, af allmogen, än de fattige, someij nu kunna betala wahran» skulle erhålla någon spannmål. Övriga skulle hänvisas till privat försäljning i Västerås. Nöden förvärrades i Säters fögderi och några bygdelag i St. Tuna vägrade att leverera kronotiondespannmål sedan även 1772 års skörd hade slagit fel. Att nöden ännu inte hade lindrats under sommaren 1773 demonstreras med stor tydlighet av allmogens omfattande aktioner. Ett flertal socknar — St. Tuna, Gagnef, Leksand, Al, Svärdsjö, Rättvik och Mora- uppvaktade i olika grupperingar landshövdingen och Kungl. Majt. Allmogen i Gagnef satte upp listor över gårdar som ännu inte var intecknade och därför borde kunna accepteras som säkerheter. Häradshövdingen, länsmannen och två nämndemän intygade att personerna var tillförlitliga. Allmogen tycks inte ha haft någon framgång hos landshövdingen. Bönderna från Gagnef, Leksand och Al valde nu att agera tillsammans och utsåg deputerade, som efter att ha nekats kredit i Falun, reste till Gävle för att söka låna spannmål hos de handlande. Trots att de uppvisade sina listor över ointecknade fastigheter och borgensförbindelser som var bevittnade av både präster och kronobetjäning »fick [de] aldrig ett enda korn». Den 28/6 vände de sig till magistraten i Gävle för att söka någon rättvisa. Förgäves. Dagen därpå uppvaktade de därför landshövding Sparre som cyniskt hänvisade dem till stadens handlande som »icke lära underlåta at räcka them en hjelpsam hand». Resan till Gävle blev helt resultatlös. Vad återstod sedan annat än att bege sig till kungen? I Stockholm hade vid 164 I 165 167 168
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=