214 hade mottagit ansökningar från flera socknar - dock ingen från Säters fögderi - och en fogderapport om det katastrofala läget i Västerdalarna. Spannmålpriserna i Falun var redan mycket höga och handlarna i Gävle vägrade allmogen kredit. Allmogens ansökningar strömmade in särskilt under de första månaderna av år 1772 och 1773 då förråden sinade. Bönderna samverkade i en rad konstellationer; enskilda bönder, byalag, socknar (sockenstämmor), fögderier eller samverkan över fögderigränserna. Till sina ansökningar hos rådet bifogade landshövdingen ofta socknarnas suppliker, som ibland var skrivna av böndernas riksdagsmän. Däremot skickade han sällan med fogdarnas rapporter. De suppliker som allmogen skickade direkt till Stockholm återremitterades alltid till landshövdingen, ibland med ett välvilligt utlåtande från rådet. Länet beviljades under 1772 och 1773 stora kvantiteter spannmål: under båda år anslogs vardera omkring 12.000 tn. Större delen av denna säd skeppades till Västerås, Gävle och Köping. Säters fögderi tilldelades år 1772 1.271 tn och år 1773 1.820 tn. År 1772 uppgick säden till ett värde av nästan 29.000 dsm och 1773 till över 33.000. I båda fall översteg värdet av undsättningsspannmålen de behållna debiterade skatterna i fögderiet med omkring 10.000 dsm.’^'^ Bilden av passiva ämbetsmän och en aktiv allmoge stämmer väl in på Säters fögderi under 1770-talet. Under hela år 1772 vidarebefordrade kronofogden Ingel Fahlstedt och sonen expeditionsfogden Ludvig endast en ansökan å den fattigaste allmogens vägnar från länsman Morlind i Säter till landshövdingen. Eftersom ämbetsmännen fråntogs sin nvckelroll i fördelningen och utdelningen av undsättningsspannmål av landshövdingen i januari 1773, kan man därefter inte förvänta sig några ansökningar från deras sida. Bönderna tog istället saken i egna händer. Särskilt Gagnet, där nöden var speciellt omfattande, gjorde flitiga uppvaktningar hos landshövdingen. Fögderiets riksdagsman, Johan Abraham Groth, gjorde på våren 1772 en resultatlös uppvaktning om tilldelning ur tiondeboden i St. Tuna. Groth, som var skattebonde i St. Tuna, representerade fögderiet vid riksdagarna 1769-70 och 1771Allmogen vände sig även direkt till Kungl. Ma)t genom Groth under våren 1772. Sedan Groth hade varit hemma hos sina väljare några veckor framställde han läget i dystra färger och berättade att folket blandat bark i brödet i flera månader. Han menade att det behövdes 3.000 tn för att stoppa nöden. Suppliken beviljades av Kungl. Majt. En likartad supplik ingavs i mars 1773 av St. Tuna tillsammans med »Osterdalarna». Troligen resulterade även denna ansökan i nya tilldelningar.'^* Under det första halvåret 1772 stod de fattigastes försörjning i centrum för hjälpåtgärderna. Statskontoret framhöll att för landshövdingen skulle »menniskjo-lifwets bergning och högsta nödens afböjande [vara] hufwudsakeliga ögnamärke». Cederström vidareförde uppmaningen till kronofogden Fahlstedt.'^-^ Rådet förstod 1772 att understöden inte skulle förslå. Förmögna ståndsperlf)0 161 72.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=