213 landet. Istället tycks länsmännen - som vid denna tid vanligtvis var bondelänsmän — i dessa egalitära samhällen ha haft en närmare relation till allmogen. Man måste också ha i minnet att prästerna tillhörde ett annat stånd. Jacob Berg vidarebefordrade länsmånnens långder till landshövdingen. Under båda perioderna var denne beroende av fogdarna för information om försörjningsläget. Under 1740-talet vände sig länsmännen ibland direkt till landshövdingen med listor över intresserade. 1772 gick landshövdingen ut till fogdarna och hörde sig för hur sockenmagasinen fungerade. Berg var mycket missbelåten med föreståndarna och menade att man lånat ut spannmål alldeles för lättvindigt. Trots att fogdarna sålunda inkommed begärda upplysningar är det bestämda intrycket från båda nödårsperioderna att landshövdingen saknade överblick över försörjningslåget. Under 1770-talet reagerade landshövdingen först när allmogen uppvaktade i Falun under senvintrarna.''’^ Under hela 1740-talet hade tilldelningarna en 'privat' karaktär genom att det vanligen var privatpersoner - låt vara att huvuddelen av dem var ämbetsmän - som i spannmålsräkningarna tecknade sig som betalningsansvariga för större spannmålsposter till socknar eller grupper av bönder. Symtomatiskt är att landshövdingen år 1741 själv köpte upp hela 887 tn spannmål som distribuerades till Mora och Grangärde. Även Berg gick i borgen hos privatpersoner som kunde avyttra spannmål och han lånade också ut säd till bönder i St. Tuna ur egna förråd. 1740-talets landsböcker innehåller inga råkningar över undsättningsspannmålen och det därför svårt att få en klar bild av vilka tilldelningar somfögderiet kom i åtnjutande av. Utifrån de bevarade, delvis konceptartade, räkningarna i landskontoret kan man få fram att det totalt kan ha rört sig om 2.100 tn. De största utdelningarna gjordes åren 1742 och 1743 omvardera ca 700 tn. I avsaknad av klara prisuppgifter för tilldelningarna under 1740-talet är det svårt att räkna framen totalsumma över värdet av tilldelningarna, men med en skattning på 25 dkm/tn skulle t.ex. 1743 års tilldelning ha betingat ca 5.800 dsm, vilket kan jämföras med Säters bevillningar för samma år som uppgick till ca 4.400 dsm. Spannmålshjälpen hade sålunela stor omfattning även omden inte förmådde att stoppa nöefen. För allmogens förmåga att betala sina skatter måste kronans lån ha inneburit en ordentlig hjälp. Trots att fogden och länsmännen hade en central roll vid ansökningarna och distributionen under 1740-talet, har detta satt få spår i ämbetskorrespondensen. Av över 250 diarieförda brev till kronofogde Berg åren 1742—43 rörde endast sex undsättmngsåtgärder. Under 1770-talet är mönstret vad gäller ansökningarna ett annat än på 1740talet. Det vanliga var nu att socknarna vände sig direkt till landshövdingen eller till Kungl. Majt. Länsmännen hade nu inte samma centrala roll vid ansökningarna. I november 1771 slog landshövding Cederström larm till Kungl. Majt. Han bl.a. 1S7
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=