212 rörande milskrivningar, kolleveranser och svedjande. Inget av åtalen går direkt att koppla till skattekol, men eftersom all kol var anslagen till Stora Kopparbergslagen ingick på sätt och vis allt i samma pott.'^' Några särskilda restrannsakningar beordrade av landshövdingen eller från Stockholm hölls aldrig under de två perioderna — trots att det finns exempel från 1771 och 1773 på att kollegierna i Stockholmbeordrade sådana.'^* Jämfört med Västernärke fungerade uppbörden långt sämre i Säters fögderi. Tidvis gick den i stå, dock utan att systemet bröt samman under belastningen. I det följande undersöks i vilken utsträckning undsättningsspannmålen hjälpte upp situationen. 6.3.3. Från privat entreprenad till socknens angelägenhet - undsättningsspannmålen i Säter En naturlig utgångspunkt vid en undersökning av kronans hjälpinsatser under de två nödårsperioderna är ansökningarna. Vem stod för dem och hur fungerade tilldelningen? Åren 1770 till 1775 framstår allmogen på en rad sätt som aktiv vid ansökningarna, medan man för 1740-talet mte finner några spår i ämbetskorrespondensen av suppliker eller uppvaktningar. Det var dock mget fel på allmogens engagemang under åren 1742 och 1743. Man kan fråga sig om orosårens ’ickeordinarie’ kontakter ersatte den vanliga kanalen genom ämbetsapparaten. Allmogen i Säters fögderi fick tilldelningar av spannmål under samtliga år 1740 till 1745. Det vanligaste tycks ha varit att länsmännen upprättade längder över dem som var intresserade att köpa eller låna säd. Vid ett ting i St. Tuna 1744 talas om att »the fattiga och mäst nödlidande» hade fått låna mot sockenvis borgen, men om tilldelningen strikt skett efter hjälpbehovet är tveksamt. Av bevarade räkningar framgår istället att bönder som ställde sina gårdar som säkerhet tecknade sig på listorna. Vilken roll prästerna hade när listorna upprättades framgår inte, och med tanke på betalningsvillkoren under 1740-talet är det möjligt att de stod utanför detta arbete. En tilldelning sommaren 1740 skiljer sig från de övriga. Kronofogde Berg fick order att låta en ståndsperson i varje socken som kände till allmogens villkor, tillsammans med honom, underteckna listorna över de mest behövande. Först om det inte gick att få fram någon lämplig ståndsperson skulle en präst anlitas. De berörda bönderna vände sig via fc'igden till landshövdingen för att denne skulle försöka utverka kredit. Man erbjöd sma gårdar som pant.'^"* Den undanskymda roll som prästerna verkar ha spelat under både 1740- och 70-talen kan hänga samman med att avståndet mellan allmoge och präster var större i dalaförsamlingarna, som var större och folkrikare än i andra områden i 153
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=