211 Under åren 1773-75 uppträdde ett fenomen som bekräftar den sammansatta bilden av mildhet och hårdhet. För böter somförfallit till betalning fick fogden avskriva 466 dsm eftersom de hade mätts ut som kroppsstraff. Antagligen var det en grupp av mycket fattiga som under rådande villkor inte klarade böterna. De fattiga fick känna kronans krav på sin bara hud. 146 Antalet åtal för rcstanticr är en intressant mätare på kronans politik under nödåren. Det var mycket ovanligt med sådana mål under normala omständigheter. Resultatet för nödåren pekar i samma riktning: åren 1740-45 och 1772—75 förekom inte ett enda åtal vid Gagnefs och St. Tunas häradsrätter.''’^ Vid två tillfällen 1770-71 vidtogs dock massåtal; i det ena fallet framgår att det hade beordrats av landshövdingen. Båda fallen tycks i huvudsak ha varit ett sätt att inskärpa kronans krav — ingen bonde bötfälldes. År 1770 åtalades ca 150 tunabönder för utebliven skattekol. »Men sedan swaranderne förklaradt, at the för sin torftighet härintills ej mäktade samma kohl framföra, utan utlofwat, at sådant på nästa winterföre fullgiöra, så lemnade befallningsmannen . . . sin talan». Men den som inte hade betalt till nästa ting skulle »utan skonsmål» bötfällas. Målet kominte upp igen, vilket skulle kunna tyda på att bönderna verkligen betalade av stigarna under vintern 1770—71. På samma sätt fick ca 120 gagnefbönder, somvid tinget 1771 instämts av fogden »för flere årens försummelse dels med skatte, dels med qwarntulls kohlens aflefwererande», anstånd till nästa ting p.g.a. fattigdom. Häradsrättens frågor ger viktiga upplysningar om hur huvudbondesystemet fungerade. Rätten fann att det »måtte utrönas . . . hos hwilka innom mantalet trögheten thermed wisas». »Hwar . . . hufwudbonde [bör] . . . ingifwa förteckning på slika tröga mantalsinteressenter, så framt hela mantalet will undgå at för kohlresten wara answang». Uppmaningen kan tolkas så att detta kollektiva ansvar under normala omständigheter inte utnyttjades av kronan, men att i den situation som uppstod fogden och rätten varnade bönderna för att det ansvar, som låg i gärdesbeskattning, kunde utkrävas. Tyvärr finns inga indikationer huruvida huvudbönderna, alla bönder eller enbart de restskyldiga i slutändan ställdes till ansvar. Inte heller detta skattemål återkom vid påföljande ting, men med tanke på de svaga villkoren i Gagnef är det tveksamt om de restskyldiga verkligen kunde betala tillbaka detta under 1 771 Hur rätten resonerade i dessa två fall framkommer inte explicit. Ett klarare exempel är mönsterskrivarens åtal 1773 av ett flertal huvudbönder i St. Tuna för försenad militieuppbörd. Bönderna erkände, men rätten ville, med hänvisning till nödåren, inte bötfälla dem. Mönsterskrivaren tycks inte ha protesterat och lämnade sin talan.Exemplet är intressant: den lokala självstyrelsen i form av nämnden och häradshövdingen tog hänsyn till böndernas nöd, vilket den militäre ämbetsmannen fann sig i. Under åren 1772—74 anställde skogsombudsmännen många åtal i St. Tuna 148
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=