210 det gått så långt att gruvrätten begärde utmätning i kontanter efter gångbart pris. Som tidigare nämnts hade bondeståndet utan framgång krävt i riksdagen att få lösa kolen för mantalspengarna, och därför är gruvrättens medgivande principiellt intressant. Istället för att ideligen behöva stöta på om kolleveranserna, valde man nu att söka få in kontanta medel och själv köpa kol. Gruvrätten underströk att denna begäran inte fick bli ett argument för framtida uteblivna naturaleveranser.''*' Det finns flera belägg för att Fahlstedt delade länsman Linds ovilja mot utmätningar, och han pläderade ofta för den fattiga allmogen inför landshövdingen. Ett exempel från våren 1773 visar tydligt att han kunde måna om böndernas ekonomiska intresse och framgångsrikt argumentera för deras sak. Han framhöll att förmildrande omständigheter förelåg för de utpekade i Gagnef som hade kolrestantier. Landshövdingen beordrade ändå utmätningen som verkställdes av fogden. Innan det var dags att ordna auktion vände sig Fahlstedt till landshövdingen - han menade att eftersom nästan hela allmogen i socknen saknade »nödigt lifsuppehälle» skulle efterfrågan på de utbjudna varorna bli minimaf och priserna följaktligen mycket låga. Detta vore till stor skada för ägarna som skulle få betala sina restantier extra dyrt. Fogden föreslog att allmogen skulle leverera kolen med häst och vagn, vilket bifölls av Cederström.’'*’ Att böndernas långsamma betalning orsakade problemför fogden är uppenbart. Den milda linjen i indrivningen — som kanske var den enda realistiska — gjorde i sig att fogden drog på sig balanser. När Fahlstedt inte kunde förmåJohan Lind i Gagnef att sköta indrivningen valde han att själv lägga ut pengarna. 143 I praktiken innebar säterallmogens sena restantiebetalningar att man åtnjöt ett ’rullande’ anstånd under båda undersökningsperioderna. Landshövding och fogde saknade verksamma maktmedel för att få in kronans fordringar. Som vi skall se nedan gav kronan också i hög utsträckning med den andra handen genom de omfattande spannmålslånen under nödåren. I det sammansatta klimat som rådde med en i grunden stor betalningsbenägenhet från böndernas sida, ett omfattande riktat motstånd bedrivet både på lokal och central nivå, av hårdhet och mildhet från kronans sida, torde en militär exekution - förb)uden sedan 1 719 - ha varit helt malplacé. Det finns några exempel på specifika beslut om anstånd. Kungl. Majt gav i mars 1744 dalallmogen anstånd till efter höstens skörd att betala de pengar som man hade tilltvingat sig under Dalupproret. Däremot är exemplen på avkortningar få och omfattar små belopp. Åren 174045 erhöll några ståndspersoner skattelindring för bevillning på tjänstefolk genom en hänvisning till att skörden hade vant dålig. Pa 1770-talet avskrevs något högre belopp, huv'udsakligen på bevillningarna. Skattenedsättningarna utg)orde ca 2 % av de behållna debiterade skatterna.''*'’
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=