209 De flesta beläggen är från Gagnef, även om vi oekså har stött på att landshövdingen beordrade utmätningar för kolrestantier i St. Tuna. Till delar torde detta spegla det verkliga läget. På flera ställen kommer det fram att försörjningen var mer sårbar i Gagnef än i grannsocknarna - men det faktumatt flera av nedslagen har återfunnits i processen mellan Fahlstedt och länsmannen Johan Lind, kan bidra till bilden. Utmätningarna tvcks i stort ha tillgått efter reglerna. Huvuddelen delegerade Fahlstedt till länsmännen, men det finns belägg för att han i Gagnef själv verkställde en del ärenden. Detta framkom när Fahlstedt 1775 beklagade sig vid häradstinget över att en del sockenbor inte hade infunnit sig vid stämmorna utan väntat »til dess krono bet)eningen nödgats lagsöka dem hemma i husen». För detta extrabesvär begärde han samma ersättning av den restskvldige som vid privat utmätning. Han underströk att kravet mte omfattade de fattiga. Det är remarkabelt att Gagnefs häradsrätt ansåg sig ha befogenhet att bevilja detta eftersom de generella bestämmelserna förbjöd uttag av exekutionsavgift. Vid rättens förhandlingar framkom att samma beslut redan hade fattats i andra dalasocknar."" Om Fahlstedt själv ibland skötte utmätningar i Gagnef, talar allt för att han också gjorde det i Säter och i sin hemsocken St. Tuna. Fogdens delegering till länsmännen medförde svagare kontroll och när böndernas materiella villkor försämrades kunde fogden få ägna mycket tid åt att hålla efter länsmännen. Fahlstedt menade att Lind trots ett flertal påminnelser hade försummat indrivningen. Landshövdingen hade suspenderat Lind 1771, men han var ålagd att driva in medel som Fahlstedt hade lagt ut för allmogens restantier. Delegermgen till länsmännen var ett generellt problem. 1775 inskärptes från Stockholm att fogden inte fick delegera för många utmätningarbåde privata och för kronan. Länsmannen skulle föreläggas redovisningsdatum och han skulle ge häradssknvaren ett reversal vid förrättad utmätning. Denne i sin tur skulle månathgen rapportera till landshövdingen. Lind berättade inför tinget att många av de restskyldiga vid utmätningen befanns \ara så fattiga att »den ena dalern eller plåten då och den andra då, igenom pantning och många derwid följande omgånger utnödgas måste». Flera fattiga hade efter länsmannens värdering vänt sig till landshövdingen och hade »den ena tiden efter den andra, erhållit anstånd med betalningen». Fnhgt en annan refererad resolution skall Cederström ha krävt betalning »dock utan hemmanens tklesmal samt de fattiges . . . undergång och för nära medfart». Det verkar som om ftigden kopplades in när auktion på panter etc. skulle ordnas. Att skattevrak endast förekom någon enstaka gång framkommer av att Fahlstedt varen 1774 hörde sig för hos landskanshet om försäljningen av utmätta fastigheter i Gagnef. Hotet om utmätning var inte särskilt effektivt. Bönderna betalade ändå inte restantierna i tid, och det var svårt för fogden och länsmannen att tvinga dem att leverera kol. Detta gick ut över driften av Stora Kopparberg. År 1774 hade 1.16 138 13S
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=