206 För åren 1770—71 utgjorde Bergslagens balans huvuddelen av de balanserande beloppen. För 1773-75 går det bara att utläsa att restantierna var lägre än de sammanlagda balanserna hos Bergslagen och fogden. I den summariska räkningen angavs att Bergslagen skulle leverera medlen »när betalning för skattekohlen influtit». Den troligaste anledningen till Bergslagens långsamma betalning var försenade kolleveranser från bönderna. På 1760-talet var Bergslagens missnöje så starkt att systemet med skogsombudsmän och milskrivningar infördes. Böndernas problem med naturaleveranser och kontantbetalning kulminerade under uppbördsåret 1772, viket är det enda år då den angivna delen restantier var högre än Bergslagens skuld (för fogden upptogs ingen balans). År 1774 och 1775 fick allmogen uppenbarligen lättare att betala sina skatter. Samma intryck ger undersökningen av ämbetskorrespondensen. En analys av balanserna tyder på att bönderna hade större problematt betala bevillmngarna under åren 1743-45 — över 50 % av balanserna var bevillningsmedel - än åren 1770—73. Under den senare perioden utgjorde bevillningarna bara 4-10 % av hela de balanserande beloppen. För orosåren 1742—44 går det att sätta siffrorna för Säter i relief mot resten av Kopparbergs län. Även ombalanssifforna är mycket höga i flera av fögderierna kan de inte sägas ge belägg för något entydigt mönster. I fögderierna kring Siljan - centrum för upproret — fungerade skatteuppbörden inte sämre än i Näsgårds och Västerbergslagens fögderier somförst vid en sen tidpunkt anslöt sig till upproret. Balanserna i Säter vid uppbördsårens slut 1742 och 1743 framstår som mycket låga i jämförelse med övriga fögderier. Ett entydigt resultat är att uppbörden i det fattiga Västerdalarna helt upphörde mellan november 1742 och början av 1744 - åtminstone gjorde kronofogden endast en inbetalning till lantränteriet under hela denna period. Balanssiffrorna, som för de tre uppbördsåren låg på runt 59, 50 och 38 procent, speglar antagligen försörjningssituationen i det fattiga Västerdalarna. 128 Eftersomvi nu har en kvantitativ grund att stå på vad gäller uppbörden övergår jag till en analys az' ämbetskorrespondensen. Under bägge perioderna gick länsstyrelsen ideligen ut med påminnelser om indrivningen. Trots ständiga förseningar förekom dock sällan hot om grövre sanktioner mot fogdarna och inga sådana realiserades. Somvi sett i kapitel 5 var fogdens möjligheter till kontroll över kolskatterna små och landshövdingen insåg därför att det mte tjänade mycket till att pressa ämbetsmännen. Om landshövdingen, vilket var fallet under åren 1740—45, dessutom hade en erfaren fogde som tidigare skött sysslan till belåtenhet, fanns det ingen anledning för honom att ansätta honom alltför hårt. Problemen med skatteindrivningen speglar missväxt- och orosåren. Under samtliga år var böndernas leveranser av skattekol till bergsmännens hyttor ordentligt försenade och detta kan sättas i samband med sämre materiella villkor för bönderna. Något absolut mått på
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=