204 på att han valde att ligga lågt så länge som allmogen drev ärendet i riksdagen. I likhet med frågan om transporterna av tionde visar dagsverksvägran att fogden hade små möjligheter att upprätthålla lagen då han hade lokalsamhället emot sig. Frågan hade sin upprinnelse i att Tuna Ovan Brons allmoge vid 1765—66 års riksdag fick igenom sitt besvär om befrielse från dessa dagsverken. Beslutet hade fattats i enlighet med 1756 års resolution somhade befriat landets allmoge från dagsverken som låg utanför skattläggningen. Bondeståndet drev därför linjen att dessa dagsverken inte hade medtagits i en skattläggning från år 1604. Bönderna hade 1604 befriats från två ordinarie dagsverken mot att de istället skulle göra motsvarande arbetsinsats på Hushagen. Landshövding Cederström besvärade sig och hans klagomål hamnade hos sekreta utskottet som i januari 1770 yrkade på att han skulle få tillbaka sin löneförmån. Riksdagen gick på utskottets linje mot bondeståndets motstånd - bl.a. hade fögderiets riksdagsman Johan Groth skrivit ett memorial, allmogen gav sig emellertid inte, och fick hela ståndet med sig som tog upp frågan i de allmänna besvären till 1771-72 års riksdag. Med tanke på att riksdagen hade avvisat kravet är det anmärkningsvärt att bönderna vid följande riksdag bedömde det som taktiskt att ta upp frågan på nytt. Böndernas aktivitet i en lokal fråga, där förändringar säkerligen skulle ha fått betvdelse för de generella principerna, speglar väl det klimat som rådde under frihetstidens sista år. Att kravet åter avvisades av ständerna är föga förvånande. Det är troligt att bönderna i fortsättningen infann sig vid höbärgningen. Däremot vet vi att tunabönderna inte heller nu lät sig nöja med riksdagsbeslutet. 1775 vände man sig till Kungl. Majt. Det är förbluffande att se att kungen, trots avslag från två riksdagar, inte valde att avvisa böndernas ansökan utan remitterade ärendet till kammarkollegiet. Det finns tidigare exempel på att kungamakten gärna ville hålla sig väl med bönderna i de centrala dalabvgderna. Ran detta ha vant ett utslag av samma politik? 121 122 Tuna12.^ Låt oss nu övergå till att undersöka vilka effekter nöd- och orosåren hade på balanser och rcstantier. Liksom för Västernärke finns inga uppbördsböcker eller restlängder bevarade för de aktuella aren för fögderiet som direkt skulle kunna utvisa balans- och restantienivåer. Balanser och rcstantier har istället sammanställts utifrån de summariska räkningarna (diagram 6:5). Dessa, som var av större betydelse för uppbördskontrollen, inkom till skillnad från specialräkningarna vanligen i tid.'"'’ Lör 1 770-talet skiljer de på rcstantier och balans. Innan nagra slutsatser dras om uppbördsläget, skall även fogdens inbetalningar till lantränteriet tas med i analvsen. Siffrorna för åren 1742-44 och för 1770-71 bekräftar talen i diagram 6:5.'-^ Av de svårtolkade anteckningsböckerna för 1770-talet går att utläsa att fogden ännu åren 1775-76 höll på med inbetalningar av medel från slutet av 1760-talet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=