203 Frågan om tioudcleveranscr speglar hur dragkampen om spannmålen tillspetsades under missväxtår. Vintern 1772-73 hade några avlägsna bygdelag i St. Tuna vägrat att leverera till kronan och även lämnat undermålig säd. Det är intressant att notera att det var fråga om avlägsna byar. Man lovade vid tinget att bättra sig, men utan resultat. Kronofogden Ingel Fahlstedt bacf därför landshövdingen att utsätta viten. Om vite fastställdes kan det inte ha varit något generellt sådant, eftersom häradsskrivaren Olof Malmberg vid tinget 1774 upprepade samma krav. Nu framkomatt flera tunabor, trots ämbetsmännens uppmaningar, hade underlåtit att leverera till tiondeboden. Allt pekar på att 1774 års skörd hade varit god och orsaken till överträdelserna kan ha varit mer ’privata’. Vitesbeloppet fastställdes av häradsrätten, och troligtvis kom bönderna in med spannmålen eftersom frågan varken dyker upp vid tinget eller i ämbetskorrespondensen." Samma år framkom att landshövdingen var missnöjd med handhavandet av tiondet. Han påpekade för fogden att inkomsterna från Gagnefs och Säters socknar med rörligt tionde hade minskat kraftigt under de senare åren, även om man tog hänsyn till missväxterna. Han misstänkte att nedgången berodde på att »räkningen och proftröskningen icke med den noggrannhet wärkställas, som . . . kronans . . . rättighet . . . fordrar». Fahlstedt skulle därför se till att alla tionderäknare avlade ed vid tingen, och att alla nyantagna skulle ha borgensmän. 1 IS En tvist som direkt angick de lokala ämbetsmännen hade utspelats under 1740-talet. Enligt förordningen ommått och vikt skulle säden mätas efter rågad tunna, dvs. en struken tunna och 4 kappar. Massiva klagomål hacie inkommit över att fogdarna tilltvmgat sig det som runnit över när bönderna tömde sina säckar. Landshövdingen sade sig vara bekant med missbruket och varnade samtliga fogdar och häradsskrivare. 119 dagsverkena vid Hiishagen belyser dels lokala motsättningar mellan Frågan bönder och ämbetsmän, dels hur allmogen förstoci att driva en sådan fråga på flera olika nivåer. I början av )uh 1774 framförde landshövdingen klagomål till om expeditionsfogden Ludvig Fahlstedt. »I flere åhren förmärekts tredska och motwillighet» hos några bönder i Tuna Ovan Bron vid fullgörandet av dagsverken på den äng i St. Tuna som han hade som löneförmån. För att inte höbärgningen skulle störas detta år utsatte Cederströmviten om5 dsm. som här kom till ytan på den lokala nivån cich yttrade sig i olagliga metoder från böndernas sida var en långdragen tvist som redan hade varit uppe på central nivå. Landshövdingen uppehöll sig själv vid att ’strejken’ kan ha berott på böndernas förhoppning att bli befriade från dessa dagsverken. Men nu förväntade han sig att man skulle följa Kungl. Majts avslag på riksdagsbesväret som hade utfärdats samma vår. Det faktum att det inte finns några spår av att landshövdingen före 1774 utsatte bönderna för någon press, tyder Vad
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=