201 Skördarna 1771-73 i Säter och Gagnef låg på en mycket låg nivå jämfört med omkringliggande år och med all säkerhet också i det mellanliggande St. Tuna. Tyvärr finns det mga uppgifter att tillgå om befolkningsutvecklingen i fögderiet under 1770-talet. Under 1770-talets början förekom antagligen oro bland dalabönderna: i domböckerna är fr.o.m. våren 1772 noterat att förbudet mot budkavlar från 1743 upplästes för tingsmenigheten. I april 1772 upplästes intressant nog också delar av författningen — hotet mot statsskicket tycks ha legat i luften — och vid flera tillfällen under dessa år påmindes allmogen om begränsningarna i rätten att skriva suppliker. I samband med statskuppen 1772 finns dock inga tecken på oro i länet, men militären i Kopparbergs län anbefalldes 19/8 att tillse »ordning och stillhet». 1'ögderiet fick, liksom länet i övrigt, del av stora understöd. År 1772 utdelades 1.300 tn och 1773 2.300 tn. Skördeutfallet var inte avgörande för dalallmogens ekonomiska situation, eftersom den i hög utsträckning hade sin inkomst från bergsnäringen. Men när den egna spannmålen tog slut redan under hösten, istället för vid )ul, vilket landshövding Cederström uppgav vara det normala, blev naturligtvis situationen mycket allvarlig. Mer förödande för invånarna än s)älva missväxten var enligt landshövdingen cfet höga spannmålspriset. Markegångstaxan stegrades för råg från 14 dsm år 1770 till 24.21 dsmsomhögst 1772, och havren steg under samma tid från 6.21 till 11.24 dsmper tunna. Åren 1760— 69 hade medelvärdet för rågen legat på 15 dsmoch för havren på 7.6 dsm. 112 11.1 6.3.2. Uppbörden i Säter — kris men inget sönderfall börutsättningarna i form av ökade skatter och pålagor är likartade för båda krisperioderna. Diagram 6:4 (omstående sida) utvisar debiterade behållna skatter —dvs. vad somskulle betalas till kronan. Jämlört med Västernärkes siffror slås man av två ting: den begränsade ökningen mellan perioderna och de mindre svängningarna under 1740-talet. börklaringen ligger i länets skattesystem. Genom att kolskatterna dominerade blev genomslaget av markegången litet och fögderiet var i olika grad befriat från bevillningar mot fasta naturaleveranser. Under de undersökta åren fick länets allmoge dessutom vissa lättnader i bevillningen. Så befriades man för 50 % av försvarshjälpen åren 1741 och 1742. De högre siffrorna 1743 förklaras av en kraftig ökning av den allmänna bevillningen och de för åren 1773-75 förklaras huvudsakligen av krönings- och begravningshjälpen."'^ Under båda perioderna gjorde Säters allmoge - liksom övriga dalabönder - motstånd mot kronans ökade krav. I Dalupproret var protesterna en viktig ingrediens. Ibland var de framgångsrika: fönsterskattens avskattande har redan nämnts. På våren 1743 diskuterades en skattebojkott i länet, bl.a. med anled-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=