200 sig för den danske kronprinsen somtronföljare - tronföljdsfrcågan hade genom Ulrika Eleonoras död blivit aktuell mitt under kriget. Flera ämbetsmän och officerare tvingades följa med upprorståget, däribland Wennerstedt och landssekreteraren. Rådet vågade aldrig sätta in de utkommenderade trupperna. Efter kungens kontraorder ingrep militären inte heller när dalkarlarna strömmade in i huvudstaden. Samtidigt hade rådet fått uppgifter omatt ett preliminärt fredsslut hade ingåtts i Åbo. Uppgiften misstroddes dock av upprorsmännen. När väl bönderna hade staden i sitt grepp visade de sig obeslutsamma. Förhandlingar fördes med regeringen och en uppgörelse nåddes som dock den radikala falangen motarbetade. Nya truppstyrkor besatte staden och försökte omringa dalabönderna. Upprorshären lyckades samla sig och vid Norrmalmstorg (nuvarande Gustav Adolfs torg) slogs den ned 22/6 — minst 14C bönder fick sätta livet till. Dagen efter valde samtliga stånd Adolf Fredrik till tronföljare, helt efter ryssarnas önskemål. Efter nära två månader lät rådet 17/8 skicka hem de drv’gt 3.000 tillfångatagna dalabönderna och bara ledarna komatt ställas inför rätta. Sex dödsdomar kom att verkställas medan övriga fick fästnings- eller spöstraff. Efter upproret beviljades landshövding ^’ennerstedt sjukledighet p.g.a. kallbrand. Det delikata uppdraget att somvice landshövding reda upp situationen i Dalarna gick till lagmannen i Västerbotten och Ångermanland Olof Malmer. Som understöd skickades överste Lagercrantz i början av juli upp med en stvrka om2.500 man. Eftersomläget dock var ganska lugnt kom styrkan att återvända till Stockholm efter en tid i St. Tuna. Socknarna inkom med förklaringar och böneskrifter till Kungl. Majt. Men i slutet av sommaren uppfattades nva orostendenser och denna gång gick Lagercrantz även upp till de övre socknarna med sin straffexpedition. Han höll skarpa strafftal och hotade bönderna med de ryska trupper som rådet hade kallat m som skvdd mot Danmark. Först i november drog sig kåren tillbaka. Efter denna redogörelse för Dalupproret är det dags att titta på utvecklingen under 1770-talets första år. 110 111 Åven Säters fögderi drabbades av en dålig skörd 1769 och det blev nödvändigt att distribuera undsättningsspannmål. Fögderiet stod därför sämre rustat när 1771 års dåliga skörd drabbade länet och spannmålsinförseln fördvrades. Tiondesiffrorna visar på skördenedgången i Gagnef och Säter (St. Tuna hade övergått till fast tionde). 1770 184 tn 153 1771 1772 105 1773 145 1774 208 1775 199
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=