199 Dalupproret överskuggar naturligtvis övriga händelser i länet under 1740-talet. En analys av händelseutvecklingen i Säter under upproret får anstå till kapitel 6.3.4 eftersomen sådan belyser relationerna mellan ämbetsmän och allmoge. Beckman ser fyra centrala orsaker till upproret: 1) ny näringslagstiftning 2) kriget 3) missväxten 4) epidemierna. Nöden tillsammans med den politiska oron måste »nästan med naturnödvändighet» följas av ett »revolutionsförsök». Att utbrottet kom just i Dalarna berodde på en »obruten revolutionär tradition» och tillgång till upprcirsledare. Dalregementet led i krigets inledningsskede 1741 svåra förluster och rotarna ålades att sätta upp ytterligare 500 man. Ett omfattande missnöje kom till uttryck på våren 1742. Budkavlar skickades och det talades om att allmogen bt'irde marschera till Stockholm. Bönderna kunde dock stillas bl.a. tack vare tilldelningen av undsättningsspannmål, den milda behandlingen av ett myteri inomDalregementet och den utfärdade riksdagskallelsen. Oroligheterna tilltog dock och landshövdingen Albrecht Lindcreutz kunde inte hindra att ett landsting samlades i Falun i juli. I besvären upptogs klagomål över soldaternas villkor, krav på en undersökning av krigsdebaclet, fri norgehandel, fri spannmålsimport, och cfessutomframfördes allmänna krav på större makt åt kungen. Besvären redigerades av häradshövdingarna och landshövdingen. Freden dröjde och stämningarna i Dalarna bäcfdade för ett orosutbrott, till vilket inte minst de återvändande soldaterna och hungersnöden bidrog. Vid ett möte 1 Falun i mars beslutade representanter för allmogen i de övre dalasocknarna att skicka en deputation till riksdagen och man vägrade att skicka iväg de nya rekryterna. Att allmogen kunde agera så fritt kan ha berott på att landshövdingen Carl Gustaf Wennerstedt vid denna tid deltog i riksdagen. Wennerstedt, tidigare lagman i Östergötland, hade tillträtt sin post vid årsskiftet 1742/43 och saknade därför all djupare kännedomomlänets förvaltning. Stora Tunas och Säters riksdagsman Johan Persson krävde i ett riksdagsmemorial att generalerna skulle dömas innan nya soldater sattes upp. Rekryternas avmarsch uppsköts ideligen. I slutet av mars fick Wennerstedt order av rådet att bege sig till Falun. Vid ett landsting i Leksand 12/4 Ivckades varken landshövdingen eller de moderata krafterna bland allmogen att lugna stämningarna och mötet urartade. Flera av riksdagsmännen misshandlades men ingen av ämbetsmännen kom till skada. Vid mötet uppsattes det s.k. »dalebrevet», vilket upptog frågorna om generalernas domar, soldaterna och tronföljden. Rådet retirerade vid flera tillfällen under våren om Dalregementets uppbrott och förläggning. Oron bland allmogen fortsatte. Den 30 maj samlades representanter från de övre socknarna vid Mora. En budkavle skickades ut om 106 107 lOS 109 samhng i Falun och order om marsch mot Stockholm. Nu var alla eftergifter från centralmakten förgäves. I den s.k. valakten somsattes upp i Falun uttalade man
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=