197 Med de täta marscherna blev arbetsbördan på ämbetsmännen stor och situationen lätt kaotisk. Det är symtomatiskt att räkenskaperna blev tillkrånglade. De omfattande räkningarna ledde till många anmärkningar från kammarrevi97 sionen. Både frågan om hur bönderna skulle ersättas och frågan omhur den ansvarige ämbetsmannen skulle få medel till betalning av marscherna visar på intressanta drag i förhållandet mellan allmogen och kronan, respektive ämbetsmannens förhållande till länsstyrelsen. Den senare frågan gällde om ämbetsmannen skulle få utnyttja uppburna skattemedel eller om han var tvungen att vänta på utanordningar. Det finns flera exempel på det senare. Fogdarna blev då ofta tvungna att själva ersätta bönderna och fick därför stora fordringar på kronan. Även den förra varianten förekom. Samtliga år 1741-43 hade Carlsten periodvis tillstånd att betala med av »under händer hafwande medell».‘'^ Även om skjutsningen ersattes med pengar upplevdes bördan som dryg av allmogen. Detta framkomnär landshövdingen gav order till fogden att kontant ersätta bönderna för skjutsen, utan vilken durchmarscherna skulle ha gått i o OO sta. Förhandlingsmomentet framkommer tydligt i några fall. Ett kungligt brev 18/2 1743 stadgade att landshövdingen skulle kalla ståndsrepresentanter från länet för att fastställa taxa för hö och halm vid durchmarscher. Detta måste ha betytt att centralmakten nu övergav ersättningen efter durchtågsortfningarna. Jag tror inte att det är för djärvt att tolka detta som att krigserfarenheterna tvingat centralmakten till eftergift. 1719 års tågordning visade sig i konfrontation med verkligheten redan föråldrad. Lösen skulle nu dock bara tillåtas för avlägsna orter - och dit räknade uttrvckligen landshövdingen inte Väster- och Östernärke. Reuterholms uttalande att han för att »skona landet» redan hade utsett deputerade bland bönder i närheten av Örebro, tvder på att det vid sådana tillfållen var svårt att få avlägsna socknar att skicka representanter till Örebro. Det andra exemplet visar en rent lokal förhandlingssituation. Våren 1743 hade allmogen i Fellingsbro härad i Östernärke levererat en högärd. Uppgifterna är knappa, men det verkar som allmogen inte ställde några krav på ersättning. När samma kavalleriregemente skulle åter\ ända i augusti, hade vice kronofogde Mosberg fått landshövdingens order att betala höet »efter nogaste betingande». Förhandlingarna mellan fogde och allmoge ledde till en ersättning om 6 ösm, vilket var tre gånger högre än kvarterordningens ersättning. Mosberg blev tvungen att ge »de öfrige häraderne» samma pris »innan de kunde förmås at lämna något höö». Kronan blev skyldig bönderna nästan 3.000 dsm som ännu i oktober 1 743 inte hade betalats ut från Örebro. (Det går inte att utläsa omfogden själv betalt bönderna kontant.) Värdet av vårens gärd uppgick 1 Västernärke till hela 2.580 dsm.'^' 100
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=