193 1772-73 om drygt 43.400 dsm. Tyvärr finns inget material bevarat som kan ge en total bild av hur länge återbetalningarna drog ut på tiden. Det faktum att fogden ombesörjde det mesta kring understödsspannmålen under början av 1770-talet talar för att bilden från uppbörden av en tämligen passiv allmoge i Västernärke är riktig. Men hur stämmer detta med den omfattande oron sommaren 1743 bland närkebönderna efter att Dalupproret hade slagits ned i Stockholm? 6.2.4. Närkes fogdar och Dalupproret 1743 Närke berördes direkt av bondeoroligheterna 1743. Däremot verkar oron 1742 i Dalarna inte ha fått någon resonans. Eftersom huvudscenen var Dalarna och bakomliggande orsaker i stor utsträckning var kopplade till detta landskap får en utförlig bakgrundsteckning anstå till kapitel 6.3.1. Ett intressant odaterat »memorial» från hösten 1740 som tycks vara ingivet av två skattebönder från Väster- och Osternärke, visar dock att flera av besvärspunkterna från Dalupproret redan var ’heta’ vid denna tid. Bönderna efterlyste »att till alla delar få lefwa efter den glorwyrdigste i åminnelse konung Carl den 11'"'' hälsosamma förordningar.» Man vände sig bl.a. mot avskaffandet av apostladagarna och brännvinsbränningsförbudet.*^^ Varför bönderna valde att hänvisa till enväldet finns ingen plats att utreda, varken här eller i avsnittet om Dalarna. 1 ämbetskc')rrespondensen finns ingenting somantyder oro och missnöje bland fögderiets bönder under åren 1740—42. I mitten av juni 1743 - när upprorståget var på väg mot Stockholm— infann sig deputerade från länets norra socknar hos landshövdingen. Han manade till lugn, men fler infann sig efterhand och talade om att möta ryssarna. Den 22 juni, samma dag som dalkarlarna blodigt slogs ned på Norrmalmstorg, hade Reuterholm fått besked om det prehminåra fredsslutet. Alla fogdar fick order att snarast kungöra detta och hindra allmogen från att skicka »budkaflar». Tre dagar senare fick landshövdingen besked om att upproret hade slagits ned, vilket fogdarna tillsammans med Kungl. Maps kungörelse 23/6 snarast skulle offentliggöra för att stilla oron. Effekten av beskedet blev närmast den motsatta. Här kan tilläggas att stvrkor från Närke-Vkirmlands regemente hörde till de lojala trupper som regeringen kunde sätta in vid Norrmalmstorg. Det är svårt att ha någon uppfattning omdetta verkade eggande eller dämpande på allmogen i Närke. Generalen Henrik Magnus Buddenbrock, som tillsammans med l.ewenhaupt gjordes till syndabock för misslyckandet i Finland, var för övrigt chef för detta regemente. Rådets kungörelse av 23/6 är intressant. Landsfadern fick där uttrycka sin bedrövelse över vad somhänt och driva linjen att dalkarlarna blivit uppviglade. Därför skulle endast upphovsmännen ställas inför rätta — övriga fick nåd. Av texten går tvdligt att utläsa att man fruktade svmpatiyttringar för dalkarlarna.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=