192 sätt ha kommit frami fogdarnas korrespondens. Det finns emellertid anledning att förmoda att undsättningsaktionerna i riket som helhet, och rimligtvis även i Örebro län, väckte stort missnöje hos allmogen. (Som vi skall se var missnöjet mycket utbrett i Dalarna.) Böndernas klagomål låg med största sannolikhet bakom de nya regler för fördelningen som utfärdades av statskontoret 30/11 1772. Istället för att landshövdingen fördelade hjälpen inomlänet skulle hädanefter »wissa tilförordnade stånds deputerade» och två »beskedelige bönder» delta i länsvisa överläggningar.Genom ståndspersonernas och allmogens ökade inflytande vid fördelningen kan man förmoda att fogdens roll blev förändrad. För länet upprepades under första halvåret 1 773 mönstret från föregående år. Västernärke berördes däremot inte i samma grad. Under 1773 anslogs fögderiet 467 tn mot 1.490 tn år 1772. Ur rikssynpunkt finns det tecken på att rådet bedömde läget som allvarligare. Rådet hade under vintern 1773 utfärdat nya bestämmelser om auktionsuppköp av spannmål för restantier. Man gav anvisningar om att understödet inte fick gå till allmoge under herrgårdar eller bruk. Vid fördelningen i länet följde man de nya bestämmelserna om ståndsdeputerade. Fogden anmodades delta för att ge upplysningar omhjälpbehovet.''^' Centralmakten blåste faran över i september 1773, vilket för bönderna innebar att det blev dags att betala restantier och spannmålslån. Nu framkomskarp kritik från statskontoret mot rikets uppbördsmän. Anklagelserna vidarefördes av von Schantz — också rörande understöcisspannmålen. Han frågade fogdarna varför lån hade delats ut mot borgen till personer som hade flera års skatterestantier. Kronofogden i Västernärke blev inte personligen föremål för någon kritik.'''- Återbetalningen av spannmålslånen för 1772 och 1773 blev en långdragen historia. Detta hängde säkert samman med att de inte behandlades som skatterestantier och därmed fanns ingen treårsgräns som satte press på fogden. Men även för dessa lån beviljades avkortningar, som med största sannolikhet handlades 1 samma ordning som restantierna. Hösten 1773 reglerades återbetalningen. Frälsebönderna skulle betala tillbaka redan samma vinter, eller om de inte klarade detta skulle betalningen göras »al deras aboende hemmans ägare». Skattebönderna skulle betala två tredjedelar under vintern och en tredjedel före 1774 års slut. Kronoåborna fick de gynnsammaste villkoren: hälften skulle betalas tillbaka under vintern och hälften före 3 1 I september 1774 rapporterade den nye kronofogden Aron Bergström om goda råg- och veteskördar, men svagare korn- och havreväxt. Uppenbarligen var återhämtningen ännu blygsam eftersom det också under 1774 var svart att få in medlen för spannmålen. Under hösten 1774 tillgreps utmätning. I slutet av april 1776 återstod i \'ästernärke fögderi 1C.644 dsm att betala av lanen för S3
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=