3 1.1.2. Lokala ämbetsmän i centrumi senfeodalismens Europa De flesta europeiska länder var under den tidigmoderna epoken feodala — dvs. karaktäriserade av att samhällets överskott främst omfördelades genom utomekonomiskt tvång,^ och av att statsmakten hade tagit över stora delar av denna ornjördelningsuppgift. Den viktigaste konfliktytan gick mellan räntebetalande bönder och ränteägare. Både privatpersoner och kronan var ränteägare. Inslaget av kapitalistiska relationer var betydande under 1700-talet, men den nödvändiga klassbasen för ’ancien régime’ var den feodala jordägarklassen vilket demonstreras av att regeringarnas ideliga reformförsök under andra hälften av 1700-talet föll på motståndet från denna grupp.^ En central skillnad i innebörd gentemot det snävare politiska feodalismbegreppet är att skatterna betraktas som feodalräntor eftersom tillägnelsen skedde under samma grundförutsättningar somför den lokala feodalräntan. Feodalism i betydelsen överföring av delar av böndernas överskott (merprodukt) till härskande grupper i samhället genom utomekonomiskt tvång är enligt min mening det mest brukbara begreppet. Denna syn företräds mest utpräglat inomden historiematerialistiska idétraditionen, men bruket av begreppet med en vidare innebörd än den rent statsrättsliga är idag allmänt spridd. Man kan också påminna omdet samtida språkbruket: den franska nationalförsamlingen avskaffade den 11 augusti 1789 »la régxmefeodale»d Mot bilden av feodalismen som den dominerande samhällsformationen i Europa från tidig medeltid till franska revolutionen, kan man invända att begreppet blir så vitt och omfattande en så lång tidsrymd att det blir intetsägande. Kritiken pekar dock snarast på behovet av en finare fasindelning av feodalismen, än på begreppets bristande relevans. En aspekt som bör lyftas fram är statsutgifternas art som i sig säger mycket omvilka klassintressen som var statsbärande. De militära kostnaderna utgjorde 1 de flesta stater lejonparten av kronans utgifter. I övrigt gick medlen åt till att bekosta förvaltningsapparaten (som till stora delar var en uppbördsapparat), hovet samt till att upprätthålla den inre ordningen. Förcielningen av utgifterna visar att det inte var fråga om en ’välfärdsstat’. Ett centralt begrepp är i detta sammanhang ’absolutism’, som har använts för en rad stater under 1600- och 1700-talen. Delar av forskningsdebatten tar upp frågor som nära berör mina utgångspunkter och därför skall här några ord sägas omdenna. En central punkt i den marxistiska diskussionen kring absolutismen har varit frågan om dess karaktär. Var absolutismen kapitalistisk och borgerlig eller feodal?** Den marxist som kanske ägnat frågan mest uppmärksamhet är Perry Anderson. Han menar att det avgörande kriteriet är att de feodala produktionsförhållandena - tillägnelsen av det agrara överskottet genom utomekonomiskt tvång - bestod. Därmed kunde den feodala aristokratin hålla sig kvar
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=