191 års markegång. Kredit kunde fås mot borgen eller pant. Det finns inget källmaterial som utvisar vilka säkerheter som ställdes för dessa lån, men i säterundersökningen framkommer att socknarna gick i borgen »en för alla och alla för en». Fogden i Västernärke uppmanades att »utan minsta tids utdrägt» göra en lista över de behövande. Allmogen antecknade sig för 841 tn spannmål. En ny tilldelning till fögderiet i iuh 1772 gick uttryckligen endast till de mest nödlidande, vilket visar att fördelmngsprmciperna huvudsakligen styrcies av hjälpbehovet. Soldaterna fick bestämda ransoner.^"* Läget förvärrades och vid flera tillfällen under sommaren 1772 ansökte Flodman omhjälp. I slutet av juh framhöll han att de anordnade tunnorna »äro otilräckeliga för [de] nödlidande, som hwarken få kiöpa eller borga sig spannemål i Arboga el. Örebro hos de handlande». Under hela år 1772 var det fogden som stod för ansökningarna och det finns mycket få supphker från socknar eller andra bondekollektiv under åren 1770-73 om undsättningsspannmål. I ämbetskorrespondensen finns heller inga spår av att allmogen uppvaktade landshövdingen. Det finns dock andra indikationer på aktivitet bland allmogen: bönder från Knista och Hidinge tillskrev samma år Kungl. Majt omhjälp. Den första inbetalningen för lånen g)orde Flodman i oktober 1772. I lantränteriet finns inga noteringar om spannmålsmedel före denna tidpunkt, vilket visar att ingen hade köpt spannmål kontant. Av senare räkningar framgår att de flesta lån givits mot borgen, men några borgensförbindelser har mte påträffats för Västernärke. Med tanke på den felslagna skörden är det beaktansvärt att ungefär en fjärdel av 1772 års lån betalades av redan under samma år.^^ Den nya regimen förstod under hösten 1772 att indrivningen av spannmålslånen skulle bli svår. Eftersom missväxt återigen hade drabbat landet, skulle indrivningen »ske med warsamhet, och på ett sätt, som med Kongl. Majts nådige ömhet för kronans säkerhet, e) mindre än desse nödlidandens uprätthållande och lindring kan öfwerensstämma, . . . men at ... i svnnerhet [de] . . . som . . . lidit en swår misswäxt, anstånd . . . lämnas til nästa år».^^ Trots formuleringarna som Ivfter fram landsfaderns ömhet meddelade statskontoret att när betalningen g)ordes in natura skulle låntagaren betala en ränta om 8 kappar per tunna (25 'Vo). Under nödåren tilltog tiggenet vilket redan under normala år bekymrade förvaltningen. Landshövding Hamilton hade goda råd om hur detta skulle stävjas 1 en länskungörelse 1/12 1772. Han föreslog de mer förmögna att »så wäl af chnstehg plikt, som i uträkning på egen förmon» anställa de hungrande mot en låg lön för t.ex. nybvggnationer och nvodhng. Det finns inga spår av att fögderiets allmoge var missnöjd med kronobetjäningens handhavande av understödet under 1772; alla tilldelningar gick genom kronofogden. En förklaring till att något missnöje inte framträder i korrespondensen skulle kunna vara landshövding Hamiltons bristande kontroll över läget, men å andra sidan borde klagomål i de båda närkefögderierna på något 7S 7S ^4
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=