190 holms brev till rådet i oktober 1741. Han trodde att det skulle bli mycket svårt att få in någon betalning i Värmland för vårens undsättning: »Torde för cronan wara drägeligare, at allenast ett åhr eller något mera sittia i några tusende dalers förskott, än igenom folkets undergång och hemmanens ödeläggande mista sma räntor i långlig tid, samt derjemte få alla dem till tiggare, som icke i nöd och elände förgås».Understöden betraktades formellt sett somlån. För att få låna var man tvungen uppvisa prästbevis, intyg på sm nöd och en säkerhet. Säden kunde också säljas kontant. Bestämmelserna om återbetalning varierade, men ofta krävdes betalning efter höstens skörd. Transporten fick i regel allmogen ombesörja själv eller ersätta. Före inrättandet av kronomagasin länsvis från 1747/48 var kronans mö)hgheter till understöd begränsade. Lån beviljades då ur militära magasin och importerad spannmål distribuerades. För bönderna var rätten till understöd viktig. Knappt tre månader efter krossandet av Dalupproret 1743 beviljades kronoböndcrna rätten att vid missväxt få låna spannmål (om kronan inte siälv hade behov av säden). Råde^fördelade understödet mellan länen, medan statskontoret samordnade hjälpåtgärderna. Fördelningen mellan fögderierna ålåg landshövdingen, men den individuella fördelningen skedde på socken- och häradsnivå med biträde av ämbetsmännen. Påfrestningen på den lokala förvaltningen blev mycket stor under 1770-talets nödår och bestämmelserna förändrades hösten 1772.^^* 67 Å ^0 ren 1740-45 tilldelades Västernärke inte någon spannmål, understöd och ansökningar indikerar att försörjningsläget i fögderiet inte kan ha varit sä allvarligt. Fögderiet tilldelades däremot stora kvantiteter åren 1772-73; understödet värderades 1772 till 32.787 dsm, vilket motsvarar värdet av alla behållna skatter under samma år. Siffrorna är inte jämförbara eftersommajoriteten av bönderna var indelta, men de ger ändå en uppfattning om hjälpens storlek. (Vi vet inte heller vilken kategori av bönder som fick undsättnmgsspannmål.) De extrema dödstalen visar att hjälpen ändå var skrämmande otillräcklig. I länet hade undsättning distribuerats redan under 1771, och flera ansökningar från allmogen hade inkommit till Kungl. Majt. ’ Västernärke tveks först under våren 1772 på allvar ha drabbats av spannmålsbrist. I april anslogs fögderiets »fattigaste hemmans brukare» 300 tn korn från magasinet i Vadstena för 13 dsm tn. Eftersom allmogen led svår foderbrist begärde kronofogden Flodman sjötransport hos landshövdingen vilket beviljades. Han anhöll vid samma tid om att bergsallmogen skulle få del av understödet, och även senare tryckte han särskilt på hjälpbehovet hos denna grupp. Rådet tilldelade under våren 1772 länet en större kvantitet spannmål, som transporterades till Örebro. Kronan tog ordentligt betalt för hjälpen. Rågen hade pnssatts till drv gt 25 dsm och kornet till 19 dsm, vilket låg högre än 1771 Frånvaron av 71 ■^3
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=