189 fövånande om »frälsemannen för . . . husröta och bristande [ränta] begagnat sig af adel. privilegierne och satt sig i possession af . . . ägendom och gröda». Fogden frågade sig: »huru skulle upbördsmannen kunna weta . . . när tiden tdl pantning inföll» (dvs. jordägarens exekution). Att då »panta frälsemannen för en bortdrifwen bt'indes kronoräntor, lärer icke hafwa wäl aflupit». Även Bergströms formulering att han »icke wågat . . . panta frälsemannen» avslöjar att han känt stort obehag inför tanken att konfronteras med frälseägaren.^’ Uttryckliga belägg för att förklaringarna godtogs har inte påträffats, men kammarrevisionens domböcker innehåller ingenting omatt Bergströms förklaringar skulle ha avvisats. Centralmaktens organ fick sålunda finna sig i att den lokala sociala skiktningen satte gränser för ämbetsmännens möjligheter att fullgöra sina plikter. von Schantz missnöje med de underlydande tilltog. Landskontorets granskning av restantieuppbörden i Västernärke på senvåren 1775 kan ha varit den utlösande orsaken till att han till juh 1775 utlyste rcstruntisakningar i varje härad i fögderiet. Fogden hade underlåtit leverera över tvåtusen dsm. Bergström kunde inte neka eftersom häradssknvaren hade rapporterat om uppbörden. Som vi sett var situationen troligen mer problematisk än i östernärke, och den nye fogden kan ha haft svårigheter att komma m i arbetet. Allmogen ålades vid vite att infinna sig med sina kvittensböcker. Landshövdingen skulle själv leda förrättningarna och kronofogde, häradssknvare, berörefa länsmän och fjärdingsmän beordrades att delta. Vid restrannsakningarna levererade länsmän och nämndemän ca 4.600 dsm. Nu kom åter fram att allmogen saknade tryckta kvittensböcker. Antagligen hade de dock handskrivna kvittensböcker, men det är oklart. Men statskontoret blev inte imponerat av landshövdingens åtgärder och ombad honom att rapportera om vad han gjort för att förbättra läget. Man anmärkte att restantierna i länet »äro mångfaldigt större, i proportion, än i andra höfdingedömen, och att ingen annan . . . ordsak dertill synes trolig, än fel och försummelse vid uppbörden».65 Trots de negativa tongångarna från Stockholm kan man ändå konstatera att uppbörden under båda krisperioderna i långa stycken klarade påfrestningarna. I följande delkapitel undersöks i vilken utsträckning hjälpåtgärder fran kronan i formav spannmål bidrog till att uppbörden fortsatte att fungera. 6.2.3. Undsättningsspannmål i fogdens händer Kronans understöd vid missväxter var en balansgåug mellan fiskala krav och de nötflidandes hjälpbehov. Ett illustrativt exempel på att hjälpbehovet kunde kopplas samman med långsiktiga fiskala bedömningar är landshövding Reuter-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=