188 Dessa skatteärenden satte dock inte några spår i domböckerna för Grimsten och Sundbo. Av övrigt källmaterial framgår att tingen var indragna i proceduren. Detta visar att häradshövdingen inte protokollförde dessa kamerala ärenden.''^ Här kan tillfogas att ett enda skattevrak har påträffats i det undersökta källmaterialet.’^ Det förekommer inga suppliker från bondekollektiv i Närke omavkortningar för restantier i källmaterialet. En ensam sockensupplik om kollektiv befrielse från kronotiondespannmål och extraskatter styrker intrycket att bönderna var passiva i skattefrågor. Suppliken kom från Tångeråsa 1774 efter att socknen hade drabbats av hagelskador.’*^ Här kan tillfogas att inte ett enda exempel på åtal för skatterestantier framkommit i domböckerna i Sundbo och Grimstens härader för åren 1740-45 och 1770-75. I detta avseende var sålunda kronans politik påfallande mild. Flera belägg visar att det var si och sa med formerna för uppsättandet av restlängder och att restindrivning ibland skedde på lösa grunder. I oktober 1772 fann landshövding Hamilton anledning påminna fogdarna om att tredje uppbördsstämman måste vara avklarad innan restlängder fick uppsättas och delegeras till länsmännen.’^ Under år 1774, som i Västernärke på flera sätt karaktäriseras av en svacka i uppbördsarbetet efter nödåren och Flodmans sjukdomsår med vidhängande balans, framkommer att landshövdingen prioriterade fortsatt restindrivning framför formellt korrekta restlängder. Landskontoret påpekade för häradsskrivaren Benzell att länsman Moses restlängder för Kumla saknade underskrifter av två gode män vid allmän sockenstämma. Samma dag tillskrevs emellertid den nve kronofogden Aron Bergström att fortsätta indrivningen med dessa felaktiga restlängder för att inte hindra uppbörden. Frågan om indrivningen awfralscböndcmas restantier blev i Västernärke en het fråga under 1770-talets nödår. Den visar att de lokala ämbetsmännen upplevde sig stå i underläge emot de adliga jordägarna och därför inte vågade göra utmätningar hos dem. Många fattiga frälsebönder vräktes under dessa år från sina landbogårdar efter att jordägarna, helt i enlighet med gällande privilegier, genomfört exekutioner för att få ut räntorna. När ämbetsmannen komför att driva in skatterna var bönderna borta och inga tillgångar återstod. Fogden tog då upp restantierna i avkortningslängderna som godkändes vid tingen. Förfarandet väckte kritik från kammarrevisionen somansåg att det ålåg fogden att i rätt tid ta ut skatt av egendom och gröda.*’' Kronofogde Bergström försvarade sig. I två fall hänvisade han till att bönderna även vid påföljande reststämma bedömts vara »uslingar med många små nakna barn» somvarken haft »att lefwa af el. kläda sig med». Avkortningen var dessutom styrkt med verifikationer. I andra fall menade han att det inte var
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=