187 Under åren 1773 och 1774 gav von Schantz ofta uttryck för sitt missnöje med fogdarna. Han instämde i statskontorets kritik om att kronans intresse hade åsidosatts när personer som hade intecknat sina gårdar hade tillåtits att utestå för restantier. Det hade också hänt att folk fått anstånd i flera år tills de slutligen inte haft någonting att betala skulderna med. von Schantz menade att erfarenheterna visade att cirkulärbrevet av 30/10 1772 om bättre kontakter mellan fogdar, häradsskrivare och länsmän, inte varit tillräckligt »till hämmande af kronomedlens otillbörliga förskingrande». För att öka säkerheten anbefallde han i november 1774 att fogden »straxt efter hwarje upbördsstämmas slut . . . jemte häradsskrifwaren [skulle] upräkna de influtne medel» och efter notering i uppbördsboken »på et särskilt papper anteckna hela upbördssumman, som af någon . . . ståndsperson tillika med en el. annan beskiedelig af allmogen till sin ricktighet verificeras». Detta intyg kunde sedan jämföras med det ordinarie Lippbördsextraktet.-''- Landshövdingen hade här kunnat stödja sig på förordningen 27/2 1772 som föreskrev att två »kände och säkre män, utan anseende på stånd och embete» skulle »efterse och antekna rätta summan af det som upburit blifwit». Tanken att dra in häradsrätt, sockenskrivare och andra ombud för allmogen i kontrollen av uppbörden var inte ny. Men det är anmärkningsvärt att en vice landshövding under den tidiga gustavianska regimen såg kontroll från skattebetalarna som ett sätt att förhindra förskingring bland kronans ämbetsmän. von Schantz försökte komma till rätta med den dåliga kontrollen över länsmännen. Omfogden delegerade restindrivning skulle han vid vite genast meddela detta till häradsskrivaren »at det wid nästa upbördzstäma må blifwa i quittence och upbördsboken observerat», von Schantz förhoppning klingar patetisk. Han trodde att »en om sin wälfärd mindre eftertänksamupbördsman betages alt tillfälle, att till enskilt nytta anwända kronomedlen, hwaremot det altid blifwer för en trogen och redelig ett gladt tillfälle, att i sin fulla dag för allmenheten wisa, det dess giöromål icke äro behäftade med egennytta, så att han will undandöllja hwad . . . upburit blifwit».'’'* Innan jag går vidare kan det finnas anledning att stanna upp och i ett sammanhang försöka reda ut hur restantieuppbörden och därmed sammanhängande behandling av rest- och avkortningslängder gick till. Av bevarade avkortnmgslängder framkommer att »extra ordinarie avkortningar» beviljades några gånger vid häradsrätterna. 1 landsböckerna är noterat att avkortningarna gt:)dkänts av landshövdingen. För åren 1768-70 avskrevs år 1771 108 dsm, för år 1773 1.031 cfsm »hwad för dödsfall, fattigdomoch andra orsaker e) kunnat utgå».^"’ I förhållande till den debiterade behållna skatten utgjorde avkortningarna 1 773 endast 2,6 %. Avkortningar och restlängder behandlades efter 1772 vanligen både vief ting och sockenstämma och landskontoret tycks ha påtalat eventuella avvikelser.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=