186 grund däri. Fogden Jonas Engholm hade vid uppbörden »slagit en af allmogen» och därför blivit »under tilltal ställd». Hamilton - somsjälv nyligen blivit erinrad av justitiekanslern att kronobetjäningen måste uppföra sig väl - påminde samtliga fogdar att de skulle »med lämpa och foglighet, med allmogen umgå»."*^ År 1772 sjönk inbetalningarna till ränteriet drastiskt för både Väster- och Osternärke. Landskontoret urskuldade sig inför kammarkollegiet med att missvä.xten förde med sig att restantier omöjligen kunde undvikas. Landshövdingen inskärpte samtidigt grundläggande regler för fogdarna. De underlät att meddela häradsskrivarna vilka restantier somlänsmännen hade fått att driva in, vilket berövade häradsskrivaren möjligheterna till kontroll. I huvudsak framstår dock Hamilton som passiv både i uppbördsfrågorna och beträffande länets allmänna förvaltning. Hans kontakter med rådet tycks ha varit mycket sporadiska under 1772. Centralmakten hade honom under uppsikt och i februari 1773 beviljades han »permission» och ersattes av lagmannen i NärkeJacob Ludvig von Schantz. Åtminstone under första halvåret 1773 tjänstgjorde Hamilton som landshövding i Värmland, von Schantz torde med sina erfarenheter ha haft goda förutsättningar att rvcka in som vice landshövding.^*" Åven om Stockholm kom med påminnelser fram till augusti 1772 kan man konstatera att regimen låg lågt. Ständernas nit att hålla efter indrivningen dämpades troligen av det katastrofala försörjningsläget i vissa landsdelar och av att man var upptagen av understödsåtgärder. Den nva regimen beordrade skärpnmgar av indrivningen av räntespannmål: »räntegifware . . . som af motwilja och tredsko» vägrade betala skulle inte få gynnsammare villkor än »fattige bönder, som åtnjuta spannemåls lån». I länskungörelsen 8/2 1773 beordrades ämbetsmännen att göra auktionsuppköp av utebliven spannmål. Under våren 1773 förvärrades uppbördssituationen vtterligare, men efter rapporter om en god skörd 1773 förändrades centralmaktens politik. Statskontoret konstaterade att »den tiden nu lyckeligen hunnit til ända, i hwilken rikets fleste inbyggare behöfwa anwända alla sine penninge tilgångar, til bröds förskaffande, och då Kongl. Majt fördenskuld warit nödsakad, af landsfaderlig ömhet för dem, at lemna eller tåla anstånd med större delen af de räntor och utskylder, som . . . bordt . . . utgiöras». Redovisningarna visade att det fanns fler restantier »än man föreställer sig hafwa kunnat existera». Det förbättrade läget krävde snabb avbetalning: »Så fordra ej allenast högsta nödwändigheten å kronans, utan och billigheten jemte undersåtehg phgt å den skattskvldiges sida». Statskontoret ansåg att ett stort ansvar vilade på uppbördsmännen. von Schantz beordrades att kontrollera restlängderna och särskilt tillse att ståndspersoner och skattebönder - »hwilkas skatterättigheter äro kronans . . . säkerhet för utskyldernas ncktiga utgiörande» - betalade under kommande höststämmor.''' Nu inkrävdes den behållna räntespannmålen in natura och eventuella utmätningar skulle göras i spannmål. 5’
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=