185 omsnabbheten speglade böndernas starka känsla för generalernas krig och inte snarare fogdarnas och länsmännens flit vid indrivningen. Det förhållandevis goda ekonomiska läget i Närke kan dock också ha bidragit till att leveransen gick så smidigt.'*' Som vi kommer att se nedan i avsnittet omdurchmarscherna är det dock inte så att allt var frid och fröjd utan det fanns också tydliga motsättningar mellan krona och allmoge. Här kan också nämnas att många bönder uteblev från mönstersknvarens uppbördsstämma i januari 1743 och att inte en enda bonde då levererade någon spannmål. Kronan valde dock inte att sätta hårt mot hårt; krigskollegiet tillät istället allmogen att lösa spannmålen. Den viktigaste mätaren på restantiepohtiken är beviljade avkortningar på de debiterade skatterna, hör hela 1740-talet omtalar domböckerna endast avkortningar om några tiotals dsm.'*-^ I detta avseende kan kronans linje synas hård, men å andra sidan tolererades en utdragen betalning av de resterande skatterna. För kronan tvcks ambitionen vant hög att få räkenskaperna att ’gå ihop’ även ommedel utestod. Trots att skattetrvcket troligen relativt sett ökade kraftigare under 1740-talet än på 70-talet (med reservation för inverkan av naturakraven under den senare perioden), finns det sålunda inga belägg för att uppbörden gick i stå under nödåren. Tvärtomhar den med förseningar i stort sett fungerat. 42 Under 1770-talets nödår var uppmaningarna om skatteindrivning och inbetalning mer omfattande på alla nivåer än på 40-talet. Materialet säger i regel inte mycket om hur allmogen behandlades, men i och med förseningarna blev indrivning i formav ’hembesök’ säkerligen vanligt. Hur stor del som blev regelrätta utmätningar går mte att avgöra. Ännu 1771 var Flodman lugn: antalet utmätningar »icke want elr. är så swårt och mångfalldigt som förr, då mången gjeck från lös- och fast ägendom».'*'' Inte heller för 1770-talet finns särskilt många spår av konflikter mellan allmoge och ämbetsmän vid uppbörden. Fogdarna var själva utsatta för press från länsstyrelsen för att påskynda indrivning och leverans av räkenskaper. Hoten var dcick i mvcket tomma ord — det finns inga spår av att utsatta viten inkrävdes trots de stora eftersläpningarna. Detta kan ha berott på att fogdarna hade hållbara förklaringar. Kronofogden Idodman hade fullt upp under år 1770 med att få in gamla restantier. Då uttryckte han också sin tvdliga olust för landshövdingen över att behöva göra utmätningar hos de fattiga och anhöll om försköning för allmogen. Samtidigt meddelade han sin phktberedskap om landshövdingen så fordrade. Han lyckades efter hand få ned balansnivån, men den låg ändå kvar runt 40 "/!) under 1771 års uppbördsår. Under hösten 1771 bedömde landshövdingen länets restantieuppbörd som bekymmersam, och på våren 1772 stod det klart att missväxten orsakat en allvarlig kris."**’ Huruvida en incident i Värmland hängde samman med nödsituationen framgår inte, men landshövding Hamihons skarpa reaktion torde ha sin 44
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=